Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 22:02

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/asikt/smutskasta-inte-oss-som-beskriver-verkligheten/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Smutskasta inte oss som beskriver verkligheten”

Sönderskjuten inglasad balkong i flerbostadshus i Alphyddan i Nacka efter skottlossningen i söndags kväll. En man på balkongen och en taxichaufför skadades. Ingen av dem var enligt polisen mål för kulregnet. Foto: Anette Nantell

INSÄNDARE. Skjut inte på budbäraren utan angrip problemen bakom våldet i samhället. Vi kan inte ha ett debattklimat där debattörer som beskriver verkligheten smutskastas och förföljs, skriver skribenten och författaren Marcus Birro.

Jag sitter vid ett köksbord. Balkongdörren står öppen, jag hör ljud från skolungdomar som är ute på rast och tänker på när jag själv var tio, tolv år och bodde i en förort till Göteborg.

Lövgärdet var en sömning plats med mögelskadade radhus och ungdomar som lekte ”burken” på kvällarna. Man låg gömd i grannens vinbärsbuskar och hoppades att någon man för tillfälligt var förälskad i var en av de man hade planer på att befria genom att få fritt spelrum fram till plåtburken vid bänkarna på Kaprisgatan.

Förorten då, mitten av 80-talet, var en lätt undangömd och glömd plats. Men längtan därifrån var stark trots det. När vår familj fick ekonomiska möjligheter att flytta så gjorde vi det.

Mina egna minnen av förorten handlar mest om biblioteket, de mjuka heltäckningsmattorna där, backarna och hyllorna med böcker, de breda stolarna man kunde sitta och läsa i, de stora fönstren i tidningsrummet som visade Lövgärdets centrum. 

Sista gången jag var där var 1995. Jag skulle läsa dikter i något sammanhang, men blev bortjagad av några som tyckte jag hade ”svikit förorten”. 

Jag har burit med mig förorten under alla de här åren. Inte som ett smycke att visa för mina politiskt korrekta vänner, inte som ett kort att dunka ner i bordet vid varje diskussion. Till skillnad från miljonärerna i Stockholms innerstad som briljerar över sitt ursprung men aldrig sätter sin fot i områden de säger sig älska, har jag försökt lära mig och inse att relationen är något mer komplicerad.

Men känslan av att alltid slå underifrån härstammar från mitt ursprung. Solidariteten med de svaga, med de utsatta, med så kallat vanligt folk också. Den innerliga viljan att alltid försöka ha örat mot marken (som en del felaktigt anser är populistisk) härstammar också från förorten.

Men de verkliga hjältarna i förorten är de vi aldrig läser om. Kanske fladdrar de förbi som ett bekymrat ansikte på en tevelänk i ”Opinion live”, men mammorna som tar striden för att deras barn ska stanna hemma och göra läxorna är de verkliga hjältarna – alla som trotsar våldet, rädslan och skjutningarna och vägrar låta skräcken lamslå vardagen.

I decennier har regeringar förträngt de här människorna. I decennier har politiker och beslutsfattare tillåtit parallella samhällen att växa fram. Nu ska plötsligt samma politiker ta i med hårdhandskarna för att stävja allt detta? Och vi ska sitta på parkett, sluta ögonen och tyst humma med?

Nu handlar det inte längre enbart om förorterna, nu handlar det om stora delar av det svenska samhället. Det första man man behöver göra när det är kris är att se nyktert och klart på situationen. Vi kan inte ha ett debattklimat där debattörer smutskastas eller förföljs för att de försöker beskriva ett skeende i tiden. Vi kan inte förfalla till små barn i en sandlåda som inte vill bygga sandslott om ungen med de gröna gummistövlarna får vara med.

Vi behöver nog, tror jag, förlika oss med en väldig massa olikheter vi alla har för att enas och samlas och faktiskt komma på konkreta förslag på hur vi ska få ett stopp på det som sker.

Jag tror att många människor upplever en slags overklighetskänsla i sin vardag. Det är svårt att ens ta till det som sker nu. När samma människor av andra får höra att deras känslor, deras version av sin egen verklighet inte är sann, då förvrids den där känslan till ilska och vanmakt. Det är allvarligt när medial och politisk elit tycks håna vanliga människor känsla av otrygghet och rädsla.

Man måste ta den rädslan på allvar. Som statsminister räcker det inte att sticka upp huvudet ur sorlet en gång i månaden och muttra ”oacceptabelt.”

Det som behövs är självrannsakan. Det som krävs är förlåtelse och en ursäkt. Det som sedan behövs är verkligt blocköverskridande samtal och åtgärder som på lång och kort sikt tar ansvar över att Sverige ser ut som det gör.

Bara i år och bara i Stockholm har 15 personer skjutits ihjäl. Ytterligare 18 personer har skadats i totalt 65 skjutningar.

Så här säger polisens gängexpert Gunnar Appelgren:

”I skuggan av morden har vi en lång rad mordförsök som borde uppmärksammas. Egentligen handlar det ju om samma brott, det är bara det att offret råkat överleva. Det är bara en slump att vi inte har fler mordutredningar”

En slump att inte fler mördats alltså. Människors oro och rädsla är verklig och värd att tas på allvar. Den rädslan handlar inte bara om att de själva ska råka illa ut.

Jag tror människors oro är mer solidarisk och inkluderande än så. De är oroliga över sin framtid, för sina barn, för det där ogripbara som är så svårt att formulera sig kring men som handlar om ett slags främlingskap inför det tidigare välbekanta.

I ljuset av detta har jag några frågor att ställa till dem som hör av sig med hot och hat och menar att sådana som jag ”polariserar debatten”. Hur många fler måste dö för att också ni hellre vill diskutera det som händer än diskutera de som beskriver att det händer? När är det faktisk läge att bli en aning rädd och orolig över utvecklingen?

Jag tror inte heller på att piska upp stämningar. Men min känsla är att våldet i sig själv är ett långt allvarligare hot än de människor som beskriver hur våldet ser ut.

Jag har inga lösningar. Det är inte min uppgift som skribent eller författare. Men min uppgift är att oavsett konsekvenser skriva om det jag ser och hör. Min uppgift är att vrida sökljuset mot kejsaren och hans nya kläder. Min uppgift som skribent är att med fara för mitt eget anseende och rykte försöka sätta ord på ett skeende.

Sedan är det politikernas uppgift att ta detta skeende på allvar och komma med konkreta och funktionella åtgärder. Min önskan är att de med verklig makt slutade negligera människors oro och i stället tog den oron på allvar som en startpunkt att komma till rätta med det som sker.