Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 06:04

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/debatt/oetiska-forskningmetoder-bakom-arets-ekonomipris/

DN Debatt

DN Debatt. ”Oetiska forskningmetoder bakom årets ekonomipris”

Metoden som utvecklats av årets ekonomipristagare har snabbt vunnit anklang och anses av dess företrädare vara det absolut bästa sättet för att säkerställa orsakssamband, skriver Bo Rothstein. Foto: Karin Wesslén/TT

DN DEBATT 10/11. Forskarna bakom årets ekonomipris till Alfreds Nobels minne prisas för sin forskningsmetod som kallas ”randomiserade kontrollförsök”. Men metoden har svårartade etiska problem. Det är ett experimenterande med fattiga människor som möjligen kan utföras i u-länder men som med stor sannolikhet inte skulle tillåtas i Sverige, skriver Bo Rothstein.

Årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne har unisont hyllats i den mediala rapporteringen. Man har gått så långt som att kalla denna forskning en ”gudagåva” till fattigdomsbekämpningen. Andra har menat att man nu med säkerhet kan fastställa vad som fungerar och inte fungerar när det gäller bistånd till utvecklingsländer. Frågan är om denna entusiasm är motiverad?

Forskarna Esther Duflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer har fått priset för sin forskningsmetod som kallas ”randomiserade kontrollförsök”. Den har snabbt vunnit anklang och anses av dess företrädare vara det absolut bästa sättet för att säkerställa orsakssamband.

Med denna upphaussade metod kan man inte undersöka vad som enligt mig och många andra forskare anses vara huvudproblemet bakom fattigdom i u-länder, nämligen det svårartade systemet med mutor.

Vetenskapsakademin ger i sin motivering några typexempel:

• Huvudidén är att man genom lottning väljer ut vissa skolor i ett utvecklingsland och i dessa förändrar anställningsvillkoren för lärarna för att se om detta förbättrar undervisningen.

• Ett annat exempel är då man lottar fram en grupp skolor och där ger eleverna medicinering mot parasitsjukdomar och sedan jämför deras skolresultat och hälsotillstånd med de elever som gått i de skolor där man inte delat ut sådan medicinering.

• Ett tredje exempel är då man genom lottning väljer ut en grupp skolor där man installerar kameror som kontrollerar om lärarna kommer till sina klasser och jämför med skolor där man inte installerat sådan kameraövervakning.

• Ett fjärde exempel är då man, igen via lottens hjälp, väljer ut ett antal vattenbrunnar som man skyddar mot föro­reningar och jämför därefter brukarnas hälsotillstånd med de brukare som lottats att använda oskyddat vatten.

Det finns enligt min mening tre svårartade problem med denna forskning som inte kommit fram i debatten. Som är välkänt från den medicinska forskningen innebär alla former av experimenterande med människor etiska problem. Man kan fråga sig hur man med någon etik i behåll förklarar vad som skett för de barn som blivit svårt sjuka till följd av sin otur med lottningen i dessa slags experiment.

1 En huvudregel i den svenska lagstiftningen vad gäller etikprövning av forskning är att forskarna har skyldighet att informera försökspersonerna om att deltagandet i experimentet är frivilligt och att de när som helst har rätt att avbryta sin medverkan. Detta fungerar självklart inte i många av det slags experiment som nu tilldelats ekonomipriset. Barn kan ofta inte byta skola och det kan vara svårt att ta sig till en annan vattenkälla än den som är närmast där man bor.

När det gäller barn under femton år stadgar den svenska lagen att forskarna ska inhämta vårdnadshavarnas tillstånd men till detta lägger man att även om man får vårdnadshavarnas samtycke ”får forskningen inte utföras om en forskningsperson som är under 15 år inser vad den innebär för hans eller hennes del och motsätter sig att den utförs”. Ingenting i de ovan nämnda rapporterna visar på att man informerat och inhämtat barnens samtycke till att bli experimenterade med.

2 Till detta kommer ett andra etikproblem, nämligen att forskare, enligt svensk lagstiftning, även måste informera försökspersonerna om syftet med forskningen. Även detta låter sig svårligen göras i denna forskning på grund av en inom forskarvärlden berömd problematik som benämns ”Hawthorne- effekten”. Namnet kommer av en fabrik i USA där man på 1930-talet undersökte effekten av att man förbättrade de anställdas arbetsmiljö. Det visade sig att det var själva upplevelsen av att bli observerad av forskare som förbättrade de anställdas produktivitet, inte alls de insatser man gjort för arbetsmiljön.

För den här diskuterade forskningen innebär kravet på att informera om forskningens syfte att man förstör värdet av undersökningen eftersom de som är med i experimentet och får veta syftet, till följd av denna vetskap kommer att förändra sitt beteende. Lärare som vet att de är med i ett experiment för att undersöka vad som kommer att öka deras ambitioner i undervisningen kommer självklart att öka sina ansträngningar under själva experimentet alldeles oberoende av om de är kameraövervakade eller inte. Föräldrar som vet att deras barn är med i ett experiment där man undersöker effekten av att ge medicin mot allvarliga sjukdomar kommer, om de haft otur i lottningen, att på annat sätt försöka få tag i den medicin som ges till barnen som haft mera tur i lottdragningen.

Hawthorne-problemet förefaller vara skälet till att många forskare inom detta fält väljer att inte informera försökspersonerna. Enligt en nyligen publicerad studie saknar närmare hälften av de vetenskapliga artiklar som publicerats i de ledande tidskrifterna på området information om ifall försökspersonerna informerats. Två av pristagarna (Banherjee och Duflo) framhåller dessutom i en artikel fördelarna med att försökspersoner inte informeras.

Det ska sägas att det går att ansöka om undantag från att informera om syftet. Praxis är olika i olika länder men något säger mig att reglerna inte är lika stränga i många u-länder som de är i västländer. Skulle detta antagande vara riktigt har denna forskning faktiskt starka drag av neokolonialism.

3 Detta leder fram till ett tredje problem, nämligen att man med denna upphaussade metod inte kan undersöka vad som enligt mig och många andra forskare anses vara huvudproblemet bakom fattigdom i u-länder, nämligen det svårartade systemet med mutor. Inom till exempel sjukvården, polisen och skolväsendet är kraven på omfattande mutor legio i många länder. Rent teoretiskt skulle man kunna undersöka vad som är verkningsfulla åtgärder mot mutor genom att slumpmässigt välja ut vissa hälsovårdskliniker, skolor och polisstationer och pröva olika åtgärder som kan tänkas fungera.

Men om man informerar personalen om att man ska undersöka vilka åtgärder som fungerar mot bestickning får man massiva Hawthorne-effekter. Under just undersökningen kommer personalen att sluta begära mutor alldeles oberoende av de åtgärder man testar och därmed är experimentet ifråga utan värde.

Till detta kommer att om man till äventyrs med denna metod skulle få ett resultat som visar på en särskild insats som hjälper mot korruption så ska denna efter experimentet implementeras av statliga myndigheter i dessa länder som oftast är svårt korrupta. Effekten blir då med stor sannolikhet noll. Därmed har dessa forskare lika stor chans att finna bot mot fattig­domen i u-länderna som den berusade mannen som letar efter sina borttappade nycklar där gatlyktans sken når och inte där han tappat dem.

Det hedrar inte Vetenskapsakademien att man ger detta prestigefyllda pris till en forskning som möjligen kan utföras i u-länder men som med stor sannolikhet av forskningsetiska skäl inte skulle tillåtas i Sverige. Till detta kommer att man inte med ett ord i den 40-sidiga prismotiveringen berör den etiska problematiken i detta experimenterande med fattiga människor.