Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 08:00

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/debatt/repliker/att-ratta-politiskt-inkorrekt-sprak-kan-bli-ett-substitut-for-handling/

Repliker

”Att rätta politiskt inkorrekt språk kan bli ett substitut för handling”

REPLIK DN DEBATT 12/1. Jag håller delvis med Lars Melin. Men av andra skäl än de han anför. Det verkliga problemet är följande: i Sverige har vi skapat en kultur där så mycket uppmärksamhet fästs vid rätt språk, att rätt politik eller rätt form av etiskt handlande kan ersättas eller glömmas bort. Vikten läggs mer vid hur folk talar än vid vad de faktiskt säger, skriver antropologen Don Kulick.

Lars Melin tar upp ett ämne som engagerar många och som ofta följer samma väloljade dramaturgi som vi ser exempel på i hans debattinlägg: En Vän av Ordning, som förvånansvärt ofta råkar vara en äldre vit herre med språkbildning, raljerar över folk som denne irriterat benämner ”språkaktivister” eller ”språkpoliser”. Med sina orimliga krav på att Vännen och ”vanliga språkbrukare” ska ändra sitt språkbruk när de talar om minoritetsgrupper, förstör ”språkpoliserna” det fina förhållande mellan verklighet och språk som Vännen och de vanliga språkbrukarna tycker sig ha. Denna självupplevda ofördunklade relation till verkligheten gör att Vännen sällan tycks se ironin eller motsägelsen i det, att hans mästrande åthutningar är ett lysande exempel på att agera… språkpolis.

Konflikter om språkbruk är oundvikliga. Man skulle till och med kunna säga att sådana konflikter är ursprungliga, eftersom människor är olika, använder språk på olika sätt och har olika åsikter om språk. Olika benämningar kommer och går – i går var det ”flykting”, i dag ”nyanländ”, imorgon blir det något annat. Och just denna ständiga förändring, där dagens respektfulla sätt att tala om en grupp blir morgondagens skällsord, är det enda vi med säkerhet vet också kommer att ske framöver.

Genom att rätta någon annans politiskt inkorrekta språk kan en individ känna att han eller hon har gjort ett konkret bidrag till ett bättre samhälle. Dock finns en kanske inte helt uppmärksammad risk att handlingen stannar där.

Kognitionsforskaren Steven Pinker har kallat fenomenet för ”the euphemism treadmill”: det som i dag är bejakande blir i morgon nedsättande. Ordet ”handikappad”, till exempel, betraktades för inte alls länge sedan som ett progressivt och respektfullt sätt att tala om människor som tidigare hade kallats ”vanföra”. Med tanke på att ”handikapp” var ett provocerande påhitt av just ”språkaktivister” på 1960-talet kan man stillsamt undra varför Melin själv väljer att använda ordet som om det vore ett neutralt begrepp. Borde han inte i konsekvensens namn föredra ”vanför”? Eller varför inte ”krympling”, för att gå ännu längre tillbaka i tiden?

Melin ger själv flera exempel på ordens ombytlighet, men den slutsats vi bör dra är den motsatta till den han själv förespråkar: att benämningarna för olika grupper ständigt förändras är inte bevis för att det finns en sann benämning och allt annat är något slags politiskt motiverat tjafs. Det är tvärtom bevis for att ingen benämning någonsin kommer att stå ”verkligheten” närmare än någon annan.

Udden för Melins kritik riktas mot ”så kallade socialkonstruktivister”, som han menar missförstår språkets verkan i världen. I egenskap av en som sedan länge sålt sin själ till just denna besvärliga sekt kan det kanske verka förvånansvärt att jag delvis håller med Melin.

Udden för Melins kritik riktas mot ”så kallade socialkonstruktivister”, som han menar missförstår språkets verkan i världen. I egenskap av en som sedan länge sålt sin själ till just denna besvärliga sekt kan det kanske verka förvånansvärt att jag delvis håller med Melin. Men av andra skäl än dem han anför. Det som jag själv ser som det verkliga problemet med det fenomen Melin beskriver är följande: i Sverige har vi skapat en kultur där så mycket uppmärksamhet fästs vid rätt språk, att rätt politik eller rätt form av etiskt handlande kan ersättas eller glömmas bort. Vikten läggs mer vid hur folk talar än vid vad de faktiskt säger.

Tillsammans med historikern Jens Rydström vid Lunds Universitet gjorde jag för några år sedan en studie om livsvillkor för vuxna med betydande funktionsnedsättningar i Sverige och Danmark. Vi upptäckte att länderna skiljer sig starkt när det gäller språkbruk. Till skillnad från Sverige, där (som Lars Melin mycket riktigt påpekar) den som inte använder de ord som för tillfället betraktas som de mest respektfulla riskerar att avfärdas och fördömas, saknas det i Danmark i stort sett ett politiskt korrekt språk vad gäller människor med funktionsnedsättningar. Folk med cp kallas (och kallar sig själva) ”spastiker”; människor med Downs syndrom kallas ”mongoler”. Även av folk som arbetar med dem, och älskar dem. I juni 2007, efter en omröstning bland medlemmarna, bestämde sig den danska Riksorganisationen för Kortväxta (Landsforening for Væksthæmmede) att byta namn till Dværgeforeningen (just det: Dvärgföreningen).

Till skillnad från Sverige, där den som inte använder de ord som för tillfället betraktas som de mest respektfulla riskerar att avfärdas och fördömas, saknas det i Danmark i stort sett ett politiskt korrekt språk vad gäller människor med funktionsnedsättningar.

Sett utifrån de antaganden som ligger bakom kravet på politiskt korrekt språkbruk borde denna starka skillnad i hur funktionsnedsättning talas om i Sverige och Danmark resultera i starka skillnader i hur folk med grava funktionsnedsättningar behandlas. Men i vår forskning fann vi att så inte var fallet. Tvärtom: det är inte bara så att människor med betydande funktionsnedsättningar inte behandlas sämre i Danmark – ofta såg vi att de generellt behandlades bättre och med mer respekt än motsvarande grupp i Sverige. 

En slutsats att dra är att den svenska upptagenheten av politiskt korrekt språk kan vara avledande. Det riskerar att vara ett substitut för handling. Eller snarare: språket kan här bli en arena där en talare kan berömma sig själv för att den handlar. Genom att rätta någon annans politiskt inkorrekta språk kan en individ känna att han eller hon har gjort ett konkret bidrag till ett bättre samhälle. Dock finns en kanske inte helt uppmärksammad risk att handlingen stannar där. Där språket uppfattas vara arenan för progressiv handling, är det just i språket handlingen sker. Åtgärder på andra icke-lingvistiska områden kan betraktas som mindre brådskande och mindre nödvändiga.

Det är detta som jag ser som den verkliga faran med det fenomen som Lars Melin riktar uppmärksamheten på. Hur kan vi vara lyhörda för språk utan att fastna i det? Hur kan vi förstå språk som handling utan att för den skull tappa insikten om att talhandlingar inte är samma sak som eller en ersättning för etiska handlingar såsom policybeslut och praktiska åtgärder som aktivt värnar om människors dignitet?