Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 02:52

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/debatt/repliker/lat-ocksa-de-osakra-och-de-som-angrat-sig-fa-plats-i-debatten/

Repliker

”Låt också de osäkra och de som ångrat sig få plats i debatten”

SLUTREPLIK DN DEBATT 4/9. Vi föräldrar gör inte anspråk på att berätta någon annans historia. Men vi förväntar oss att de osäkra, de felbehandlade, de som ångrar sig och de som skulle behöva en annan vård också får en plats i debatten. Sida vid sida med de övertygade, trygga och lyckligt transitionerade, skriver Jannika Häggström, med flera föräldrar.

Vi beskriver i vår debattartikel hur vårdverkligheten ser ut för våra barn och unga med plötslig könsdysfori. Som föräldrar är vi oroade över vårdens ensidiga bemötande, där känslan av att det är fel på den egna kroppen bejakas, och medicinsk och kirurgisk behandling erbjuds som förstahandsalternativ. Vi efterlyser ett mer öppet och utforskande bemötande och vård baserad på forskning.

Svaren från transföreningen FPES, RFSL, RFSU och Transammans illustrerar hur svårt det är att resonera om denna fråga i Sverige i dag. Utgångspunkten för replikerna är hård polemik och beskyllningar om homo- och transfobi. Våra barn förtjänar ett bättre samtal om dessa viktiga frågor.

Vi vill bort från den förenklade världsbild där människor antingen är transfober eller aktivister och där det finns ett svartvitt svar på varje tvekan eller osäkerhet. I vår vardag som föräldrar hanterar vi en verklighet som är mer komplicerad än så, och som ställer krav på ett mer nyanserat förhållningssätt. Det kan ju faktiskt vara så att allt det här är sant, samtidigt:

• Transpersoner har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

• Just nu är det många unga som ifrågasätter sin könsidentitet av många olika orsaker.

• Könskorrigering på medicinsk och/eller kirurgisk väg kan rädda liv och öka människors livskvalitet.

• Medicinska och kirurgiska ingrepp kan göra skada och orsakar infertilitet.

• Att komma ut som trans kan vara frigörande och meningsfullt.

• Att använda transidentifiering som förklaringsmodell när man mår dåligt av andra skäl, kan leda till att man fastnar i ett lidande och mår sämre efter medicinsk behandling.

• Många transpersoner har fått höra av anhöriga, vänner och vård att de kommer att ångra sig. Det är förminskande, respektlöst och en del av en oacceptabel diskriminering av transpersoner.

• Många unga bekräftas i sin transidentitet, trots att den är ett uttryck för lidande och sociala svårigheter.

• Fler och fler – särskilt unga flickor – går nu tillbaka till sitt födelsekön efter en tid som trans. Många av dem upplever sig förnekade och tystade, eller angrips som transfober när de berättar sin historia.

• Kötid och utredning kan ta många år. Många transpersoner upplever den långa väntan som plågsam.

• En ung person som uttrycker tvivel om sin könsidentitet, får ofta remiss till utredning av medicinska åtgärder direkt efter ett samtal eller besök hos till exempel UMO. Många föräldrar upplever att den snabba bekräftelsen förvärrar könsdysforin och gör det svårare att utforska andra aspekter.

• Det finns föräldrar som känner sig trygga med barnets transidentifiering och är nöjda med vårdens bemötande.

• Det finns föräldrar som accepterar och respekterar sina barns sexualitet och transidentitet utan att för den skull önska medicinska ingrepp i sina barns kroppar.

• Det finns föräldrar som ser andra orsaker till barns tankar om könsidentitet, och vill ge sina barn möjlighet och stöd i att utforska dem.

Om vi ser att könskorrigeringar kan vara livsviktiga för vissa medan de är fel behandling för andra, då blir det avgörande att vårdens bedömning görs med varsamhet och utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Så är det tyvärr inte i dag. Alla är överens om de stora bristerna i evidens när det gäller hur allt yngre patienter med en komplex symptombild och snabbt föränderlig könsidentitet ska bemötas och behandlas.

Om vi tror att det kan rymmas många olika förklaringar och flera olika behov inom den växande grupp unga som nu ifrågasätter sin könsidentitet – då måste vi respektera varandras erfarenheter och låta många berättelser höras. Vi föräldrar gör inte anspråk på att berätta någon annans historia. Men vi förväntar oss faktiskt att de osäkra, de felbehandlade, de som ångrar sig och de som skulle behöva en annan vård också får en plats i debatten – sida vid sida med de övertygade, trygga och lyckligt transitionerade.

Det borde vara ett gemensamt intresse för oss alla att vården ska vara säker, trygg och evidensbaserad. Att medicinska ingrepp på unga ska föregås av en barnpsykiatrisk utredning, för att ingen ska behöva ångra ett oåterkalleligt beslut. Och att alla – tvärsäker transperson såväl som livskrisande tonåring – ska bemötas med varsamhet, respekt och öppenhet.