Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:47

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/familj/claire-wikholm-jag-ar-ratt-tuff-egentligen/

Familj

Claire Wikholm: ”Jag är rätt tuff, egentligen”

Skådespelaren Claire Wikholm firar sin födelsedag i Rom. ”Det blir inga djungel- eller strapatsresor numera, bara huvudstäder. Fast inte Washington, så länge Trump är president.” Foto: Ingrid Borggren

I nära 50 år har Claire Wikholm stått på scenen, det är där hon har haft sitt hem. ”Jag vill verkligen fortsätta jobba”, säger skådespelerskan som i somras fick stora rubriker när hon gick vilse i svampskogen.

Klädd i en beige mössa och en olivgrön jacka satt skådespelaren Claire Wikholm mitt ute på ett gigantiskt kalhygge i Uppland och hoppades att någon skulle hitta henne.

Hon var kraftigt nedkyld efter en natts ihållande ösregn och blåst och en stund tidigare hade hon råkat sätta sig i ett rödmyrsbo. Men humöret var fortfarande ganska gott.

Helikoptrar hade cirklat över skogen och kalhygget i två omgångar utan att få syn på den försvunna kvinnan i 70-årsåldern som varit vilse i över 20 timmar.

Till slut tog hon av sig mössan och jackan. Med det knallröda håret som en sky och iklädd en orange t-tröja som var fuktig efter nattens oväder, borde hon synas på långt håll. Och till slut gjorde hon det.

En polishelikopter med mycket lite bränsle kvar landade en bit bort på kalhygget. Den kunde inte ta henne ända till Akademiska sjukhuset i Uppsala, men förde henne till en väg där en polisbil hämtade upp och körde henne till vårdcentralen i Tierp.

– Då var min temperatur nere i 35 grader. Jag hade inte klarat mig så länge till, säger Claire Wikholm.

Men vi börjar från början. Hon och maken hade gått ut för att plocka svamp mitt på dagen den 29 juli. Det var bra väder för skogsvandring, Claire Wikholm lyssnade på ”Sommar” i sin lilla radio och livet var bra.

– Men plötsligt insåg jag att jag var helt vilse. Jag hade ingen aning om var jag befann mig, men gick och gick i sex timmar, tills jag kom till ett gigantiskt kalhygge. Finns det ett kalhygge så måste det finnas en väg, tänkte jag. Men det gjorde det inte.

Kalhygget var fullt med gropar, och nedfallna träd från tidigare stormar. Hon satte sig på en bergsknalle för att se och synas och åt några lingon för att få lite vätska. Överlevnadsinstinkten hade slagit till.

– Direkt när jag förstod att jag var vilse, slog någonting till i min hjärna. Troligen samma sak som jag använt mig av på scenen, de gånger jag spelat en föreställning med 40 graders feber.

– Då måste man ju koncentrera sig så in i Norden och det var den förmågan som slog till nu. Jag var totalt koncentrerad och mycket glad. Jaja, en natt i skogen är väl inte så farligt, tänkte jag.

Jaja, en natt i skogen är väl inte så farligt, tänkte jag.

Hon var inte rädd under hela tiden hon var vilse. När hon var som mest nedkyld så tappade hon känseln, och tänkte ”vad finurligt att kroppen är så väl rustad”. Men dagen efter, när hon var hemma igen, så kom chocken.

– Jag låg i en månad och kunde knappt röra mig. Även kroppen var i chock. Men jag är rätt tuff, egentligen.

Och äventyrlig. I tjugoårsåldern liftade hon och en väninna ner till Beirut och hem igen. Bara en sådan sak. Hon har dykt och snorklat en hel del i Indiska oceanen och Stilla havet och vandrat i djungler. Och hon gifte sig med sin nuvarande man på Papua Nya Guinea, med fötterna i vattnet och med ryggraden av en skallerorm som ett smycke runt halsen.

Men framför allt har hon varit hyllad skådespelare i 50 år. Hon började på Malmö stadsteater 1969. Vid den tiden medverkade hon också i tidernas kanske mest utskällda julkalender ”Broster, Broster” (1971) tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt.

Hon har medverkat i filmer av Vilgot Sjöman, Kjell Sundvall, Jan Troell, Suzanne Bier och Kjell-Åke Andersson. Och hon har medverkat i flera tv-serier, inte minst för barn.

För teaterpubliken är hon mest känd från Kulturhuset Stadsteatern, där hon ingått i den fasta ensemblen sedan 1972. Senaste uppsättningen var Lars Noréns ”Vintermusik” för två år sedan. En pjäs om livets höst. Då var hon 73, men skulle gärna spela teater igen.

– Jag vill ju jobba. Benny Fredriksson, som jag tyckte mycket, mycket om, erbjöd mig att göra monologer, men jag tycker inte om att vara ensam, jag vill jobba tillsammans med andra.

– Det enda jag gjort de senaste två åren är en liten roll i tv-serien ”Enkelstöten” säsong 2. Där spelade jag en konstnär som var döende. Jag fick ligga i en säng en hel dag, det var mycket trevligt. Det är kanske mitt nya fack, att vara döende, hahaha.