Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 01:01

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/familj/till-minne-goran-malmqvist-1/

Familj

Till minne: Göran Malmqvist

Professor Göran Malmqvist, Djursholm, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 95 år. Hans närmaste är hustrun Wenfen samt söner med familjer.

”Nu vet jag vad vänskap är” – repliken fälldes av Göran Malmqvist i ett sammanhang för länge sedan. I det som skrivits efter hans frånfälle har framgått med vilken ofattbar kapacitet han var sinolog, professor, pedagog, översättare, ledamot av Svenska Akademien och andra lärda sällskap. Han var inte mindre som Människa – just så, med versalt M. 

Tidigt på året 1985 intervjuade jag Göran Malmqvist för SvD; en uppsluppen eftermiddag satt jag vänd mot honom och en akademisk lagerkrans som hängde på väggen bakom. Varför var den så medfaren och gles? Han och hustrun Ningtsu hade fortlöpande norpat av lagerbladen till familjens köttgrytor, var svaret.

Hans humor, uppriktighet, vetgirighet blev attraktiva ingredienser i en bekantskap jag en gång, på 90-talet, lite desperat försökte nyttja för att få bekräftelse på ett osannolikt rykte om en kommande Nobelpristagare i litteratur. Jag ringde. Göran harklade sig, omständligt. Förkyld? Inte alls. Tystnad följde, så lång att jag hann skämmas ordentligt för mitt tilltag. Göran harklade sig på nytt ... Nej nu måste jag sluta, det börjar blåsa, jag måste stänga fönstret!

Vi talade aldrig om min fadäs.

När Göran som änkling flyttade till Svalnäs på Djursholm blev vi närmare bekanta; där, hos vår gemensamma vän och hans Akademikamrat Gunnel Vallquist, berättade han animerat om tidiga forskarspån, om tiden i ett buddhistkloster, om livet sådant det blivit. På vägen till Gunnel passerade jag Görans bostad, som för var gång hade fått ytterligare bokhyllor på den inglasade balkongen. Till slut var den så fylld att den såg ut att sjunka ner i rabatten – en hand syntes sticka upp till hälsning, ibland skymtade siluetten av en pipa.

Görans andra hustru Wenfen och ytterligare hyllmetrar gjorde en flytt till större nödvändig; från Gunnels balkong kunde man nu se Göran sitta på sin, ständigt skrivande eller läsande, alltid verksam. Det hände, vid lämplig tidpunkt på dagen, att man gjorde paus och förenades över ett glas whisky.

Och vänskapen? Den omtanke Göran visade Gunnel när hon några år över de 90 då och då behövde en hjälpande hand eller ett ord – den var verklig, varm vänskap. 

Varför sade jag det aldrig till honom, det där – nu vet jag vad vänskap är?