Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 12:58

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bocker/agnes-lidbeck-jag-vek-aldrig-hundoron-i-bockerna-mormor-lanade-mig/

Böcker

Agnes Lidbeck: Jag vek aldrig hundöron i böckerna mormor lånade mig

Bild 1 av 3
Foto: Jens Kalaene
Bild 2 av 3 ​Emily Brontë
Foto: Granger/REX
Bild 3 av 3 Sigrid Undset
Foto: Rights Managed

Det fanns en gång en mormor som läste böcker. Bland annat. Agnes Lidbeck minns henne där hon satt i den den vita stolen.

Min mormor lärde mig att laga böcker. Björken susade, golvet knarrade, det måste ha varit höst, på grund av ljuset. Mormor hade sin mjuka tröja, som hon stoppat på armbågarna med hjälp av gamla strumpor.

Mormor använde en särskild sorts tejp, med en lite dammig, matt yta. Hon fäste den metodiskt och nära nog osynligt i pärmen och försättsbladet. Jag tittade på henne under tystnad, hörde klockan slå där nere, tre slag, och visste vad som skulle hända näst. 

Hon skulle skala potatis, koka den i potatiskastrullen, och innan middagen var färdig skulle hon mäta upp kaffe till efteråt, med måttet för kaffevatten och måttet för kaffepulver. Inget skulle slösas, höftas. Väl bekomme, skulle hon säga.

Jag tittade på hennes händer. Nitiskt rengjorda, ja, men ändå skämdes hon för att de var så fula – fula eftersom hon gjorde en massa saker med dem, som satte spår i huden. 

Inte grovarbete, men den borgerliga hemmafruns arbete, då, i den generationen. Att plocka. Plocka alla kottar från gräsmattan, att elda med om vintern, plocka allt visset från rabatterna, plocka alla björnbär från söderväggen, plocka alla hasselnötter, lägga hasselnötterna på tork på tidningspapper, plocka all svamp, plocka ben ur gäddan, färsera gäddan, göra gäddan till queneller, servera quenellerna med sås, servera björnbärsparfait efter quenellerna, spara varje citruskärna vintern igenom för att lägga i marmeladkoket, spara dessa kärnor i en burk som man alltid visste var den stod. Bredvid russinen, som var för grahamsbrödet. Solroskärnorna var för det vita brödet. 

Hennes händer var i rörelse hela dagarna, i väl avvägd rörelse, och på kvällarna, när hon satte sig i sin stol, löste hon SvD:s korsord, det svåraste. Jag minns hennes rafsiga torra fingrar mot det lika torra tidningspappret. Mormor läste tidningen, också. På samma sätt som hon bakade kakan med mandelspån på: metodiskt. Inomhustemperaturen höll hon runt 19 grader, 17 på natten. Hon sparade kuvert, för papperets skull, för att använda igen, klippt i lagom stora bitar. Hon hade rättika och brun ost på smörgåsen. 

Och mormor läste böcker. Hon läste om kvällarna, hon läste i den vita stolen, men inte i den gröna. Hon läste först med sina läsglasögon, sedan med förstoringsglaset som hon tog över när morfar dog. 

Hon läste framför allt nyutkomna böcker, böcker av den sort som brukar hamna på DN:s kritikerlista. Hon läste recensionerna, och sedan läste hon själva böckerna. Hon lyssnade på P1, och läste böckerna de rekommenderade. Hon önskade sig böcker i julklapp. Hon läste romaner och biografier, hon läste böcker med våld och sex i, hon läste skandalösa böcker och småtråkiga böcker och evighetslånga böcker. 

Och hon gav mig böcker: ”Brighton Rock” minns jag särskilt, ja ”Brighton Rock” av Graham Greene, och ”Lille Lord” av Johan Borgen, och Emily Brontës ”Svindlande Höjder” fick jag av mormor. Hon gav mig Sigrid Undset och Agnes von Krusenstierna, och Bruce Chatwin och ”Mörkrets Hjärta” av Joseph Conrad och Gita Serenys biografi om Albert Speer. 

Hon hade ingen tv, men hon ringde ofta och frågade om jag hade den ena eller andra boken, och om hon fick låna den. Sen fick man den tillbaka, i utsökt skick. Hon använde bokmärke. På spårvagnen slängde jag böckerna i botten av min skräpiga väska, jag vek hundöron. Men inte i mormors böcker, de hon lånade ut med för- och efternamn skrivet på försättsbladet. Emy Lidbeck.

Jag tänker tillbaka, på breven vi skrev till varandra. Hennes piktur var klassisk, hon var utbildad teckningslärare. Jag tänker på de luncher och middagar vi åt tillsammans. Medan morfar levde satt vi vid matbordet, sen satt vi i köket. Vi trivdes tillsammans, ännu mer när hon blev ensam. Då satt vi länge vid bordet och småpratade. Om ditt och datt. Vi skrattade, länge, högt, ihop. När hon skrattade hade hon ögon som mogna hasselnötter i blanka, blanka skal.  

Aldrig frågade jag henne vad hon tyckte eller tänkte om sin läsning. 

Jag frågade om receptet på queneller, och receptet på Cranks brödbullar. Jag tog med tröjor, och hon visade mig hur man stoppar dem. Jag ringde och frågade om söndagskrysset, när det hängde sig för mig. Jag höll lakanen hon skulle mangla, så de veks på tre. Vi pratade om nävor och om slånbär, och om hur många grenar man sparar när man beskär ett björnbär. Om kärleken, pratade vi. Hon var sträng mot kärleken.

Mormor blev 96 år. Jag tror aldrig att hon slutade läsa. Men jag vet inte. På slutet hade jag barnen och hann inte ses så mycket. Jag hade skrivit upp recepten, och behövde inte fråga, längre, om så mycket.