Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 21:39

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bocker/bokrecension-pa-flykt-fran-novemberpogromens-morker/

Böcker

Bokrecension: På flykt från novemberpogromens mörker

Bild 1 av 3 En judisk affärsinnehavare sopar glas utanför sin butik i Berlin, efter novemberpogromen 9-10 november 1938.
Foto: TT
Bild 2 av 3 Ulrich Boschwitz dog 1942 sedan hans sjötransport torpederats.
Foto: Leo Baeck Institute
Bild 3 av 3 ”Resenären”
Foto: Albert Bonniers förlag

I dag minns vi novermberpogromen 9 november 1938, när judar angreps i stor skala i det framväxande Nazityskland. Ingrid Elam har läst en drabbande roman som skrevs under den tiden, om en judisk man på flykt från en hotfull framtid.

Otto Silbermann är en medelålders framgångsrik företagare i Berlin som inte känner sig som jude förrän det är försent att rädda sig. Hans hem blir som så många andra judiska hem vandaliserat den 9 november 1938 av SA, hans icke-judiska fru får skydd hos sin nazistiske bror, Otto själv lyckas ge sig av på en resa genom Tyskland. Han har i sista stund fått sålt sitt hus för en spottstyver. Pengarna har han med sig i en portfölj, men de hjälper honom föga. Han betalar för att få hjälp att ta sig över gränsen till Belgien men väl där hejdas han och tvingas återvända. Hans resa blir planlös, utan destination, han irrar från tågstation till tågstation alltmer desperat i sitt fåfänga sökande efter en utväg. 

Otto är huvudperson i en roman som publicerades 1939 i England med titeln ”The man who took trains”. Författaren var Ulrich Boschwitz, en 24-årig tysk som hade flytt 1935 med sin mor till Sverige där han fick sin första roman, ”Människor utanför”, utgiven.  

Hans judiske far hade fallit i kriget 1915, mor och son tog sig vidare till Norge, Frankrike och Belgien innan de 1939 var tvungna att fly igen, till England, där de internerades likt många av de tyskar och judar som flydde undan nazisterna. Men en ny roman kom alltså ut även där, innan Boschwitz skildes från sin mor och internerades i Australien.  1942 frigavs han mot löfte att ansluta sig till brittiska armén. Det fartyg han och andra frivilliga färdades med torpederades utanför Azorerna. Nästan alla ombord dog, även Boschwitz. 

Han hade under årens lopp fortsatt att skriva och till sin mor skickat omarbetade versioner av den roman som kommit ut i England 1939. ”Der Reisene” utspelar sig dagarna efter novemberpogromen 1938. Efter kriget var det ingen som ville ta i den, det skulle dröja ända till 2018 innan den gavs ut på tyska och gjorde sensation. Nu finns den på svenska, stilsäkert översatt av Jens Ahlberg, med titeln ”Resenären”.

Ulrich Boschwitz skriver utan facit, utan att veta att allt kommer att bli mycket värre – precis som Victor Klemperer i den dagbok han förde under 30-talet, eller som Sebastian Haffner i ”En tysk mans historia” (1939) om åren mellan 1914 och 1933. Men där Klemperer och Haffner skildrar nazismens framväxt, den gradvisa brutaliseringen, de många små stegen som leder fram till avgrunden, har Boschwitz berättelse en helt annan, hetsigare andning. Hans Otto vaknar upp till en mardröm, plötsligt är allt i hans liv ställt på huvudet och det gör honom både klarsynt och förvirrad.

Otto har legat vid Västfronten i första världskriget, han har överlevt tre år i skyttegravarna, han förstår inte hur han nu plötsligt kan vara paria i det land han offrat sig för. Samtidigt föregriper han framtiden och ser att mördandet kommer att bli alltmer ”ekonomiskt”: nazisterna kommer att ”blottställa oss omsorgsfullt innan de slår ihjäl oss, så att inte kläderna blir blodiga och sedlarna obrukbara”. Detta skriver Boschwitz flera år innan Förintelseindustrin samlade kläder, skor och hår på hög.

Men det är inte bara Tyskland som förändras för Otto. Han märker till sin egen förskräckelse att han undviker vänner och kolleger som ser mycket mer judiska ut än han och som därmed kan ”kompromettera” honom. Hans vänlighet övergår i misstro, hans identitet vacklar, han famlar efter sitt jag och ser hur det rinner undan, slinker mellan hans fingrar. I varje tågkupé spanar han, precis som nazisterna, efter kännetecken: vem är jude, vem är nazist, vem är fortfarande en hederlig människa, vem kan man lita på?

Otto förvandlas under berättelsens gång till ett jagat djur som stressas från hörn till hörn och för varje misslyckande tappar en del av sig själv. Och Boschwitz stil blir allt mer upprört flämtande, gestaltar romanhandlingen på ett enastående vis, en språkets andnöd.

Till sist står Otto som en annan Kafkafigur inför makten och kräver, väl medveten om dödsfaran, sin rätt att bli behandlad som – om inte medborgare så åtminstone människa. Vi som har facit vet att det var lönlöst. Och vi som lever nu kan inte annat än se paralleller till dagens Europa med växande främlingsfientlighet och människor på flykt. ”Resenären” är inte bara ett viktigt och drabbande dokument, skrivet medan historien pågick, utan också en skakande berättelse för vår tid.

Läs mer: Ola Larsmo vid 80-årsminnet av novemberpogromen.