Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 22:41

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bocker/jerker-virdborg-i-budapest-besoker-jag-min-mosters-alskares-haiku/

Böcker

Jerker Virdborg: I Budapest besöker jag min mosters älskares haiku

Under huvudbassängens kupol i Király, Budapest. Foto: Jerker Virdborg

En haiku. En mystisk kvinna i vit badhusuniform. En guidad tur till en antik brunn. Jerker Virdborg smakar vattnet under Király i Budapest.

Inne på Király, 

flödar vattnet ostoppbart,

medan ekona drunknar.

Så lyder en haiku från 1951 skriven av min mosters ungerske älskare.

Badhuset Király i Budapest är ett av världens mest berömda, byggt 1565. Och medan jag sjunker ner i den oktogona huvudbassängen läser jag dikten tyst för mig själv. Samtidigt ser jag upp mot takkupolen där vassa solstrålar tränger in genom en rad gluggar. Men när ångan från vattnet stigit och blivit tillräckligt tät förvandlas strålarna till dussintals ljuskäglor som gåtfullt spelar över valvbågarna, som inne i en helgedom. Badande viskar till varandra på olika språk, flagnande väggputs blottar den obehandlade kalksten som en gång brutits i Kőbányagruvan under Pest och det 33-gradiga vattnet doftar svavel och magnesium. 

”Termalvatten är bara placebo”, har någon sagt mig i förväg, ”mineraler kan inte tränga in i huden.” 

Fast strax upphör gummibandets och låsbrickans tryck mot handleden och mina muskler domnar helt bort.

Min mosters ungerske vän vet jag väldigt lite om. Inte ens namnet. En historia hade de, men under min barndom ville ingen förklara. I vår bokhylla stod dock ett skrivhäfte kvar, med hans haikuliknande dikter, noggrant daterade och översatta till svenska, säkerligen av moster. Men tryckta blev de aldrig.       

Försiktigt kliver jag upp och går darrig genom duschrummen in till ångkammaren. Hur många som sitter på bänkarna därinne är omöjligt att ana, sikten uppgår till högst ett par decimeter. Jag stapplar in i nästa rum, och nästa. Bassäng efter bassäng, fyllda med folk, och så trappsteg, korridorer, prång och duschar, brunnar, dörrar. Vattenledningarna är roströda, golven hala och väggarna prickiga av ärg. I ett inglasat hörn visas voluter från en medeltida portik men alla skyltar är på ryska eller ungerska.

”Can I help you?”

Bakom mig står en kvinna i enkel, vit badhusuniform.

Jag pekar på ett ornament, får fram ett sluddrigt ”intressant” och lyckas förklara att jag är författare men tyvärr inte förstår texterna.

”Jag kan guida dig.”

Hon visar mig in i en smal korridor.

”Donau flyter fram i förkastningszonen mellan Budabergen och pustan”, säger hon. ”Det vatten som du badar i här är först regn. Sedan filtreras det genom trettio olika bergarter och då löses många mineraler ut. Till slut hamnar vattnet i enorma karster på 2000 meters djup, rakt under Budapest, med ett starkt undertryck. Där nere finns vår urkälla. Och eftersom jordskorpan är så tunn blir termalvattnet hett av sig självt.” 

Vi passerar kammare med kar, massagebänkar och – överallt – svavelluktande ånga. 

”Vart ska vi?”

”Vänta”, svarar hon hemlighetsfullt. 

”Badar Viktor Orbán här? Kommer höjdarna från Fidesz och Jobbik hit ibland?” hör jag mig själv säga, som genom ett rus.

Hon tittar noga på mig.

”Nej, politikerna föredrar Lukácsbadet.”

Var frågan kanske olämplig?

”Jag vet vad ni skandinaver tycker om Ungern just nu”, säger hon. ”Visst, ute på vischan älskar alla Orbán. Men, tro mig, härinne i Budapest tänker vi mer som ni.”

Fortfarande yr funderar jag på om jag ska berätta att jag dagen innan besökt Kerepesikyrkogården och vid ett monument för stalinismens offer lagt ned en blomma. Därför att jag, till slut, helt nyligen, av en döende släkting, fått veta att min mosters haikuförfattande ungerske pojkvän mystiskt försvann under en av kommunistledarens Mátyás Rákosis utrensningar 1953. Och att den bästa haikun i skrivhäftet, som jag fortfarande äger, faktiskt handlar om badhuset vi just nu utforskar. 

Men, jag lyckas bara tiga. Och då för hon mig genom ännu en dörr, fram till en antik springbrunn i brösthöjd.

”Nästan ingen får tillträde ända hit”, ler hon. ”Här porlar vårt finaste vatten, direkt nerifrån karsten. Smaka!”

Jag kupar reflexmässigt handen under strålen – ska man dricka det också? – och sväljer en klunk, och en till. Det smakar sur sulfit och däven fluor, jag hostar bort en kväljning.

Men, alldeles därefter, försvinner min yrsel. Och blicken klarnar.

Jag är ensam. Kvinnan syns inte längre till. 

Vad, vart tog hon vägen?

En synvilla? Placebo? 

Jag tvingas slå bort det. Och – jag är inte vilse. Enkelt letar jag mig tillbaka genom labyrinten, ut till huvudbassängen. Där är lika mycket folk som tidigare. 

Tankfull och alldeles stilla betraktar jag Királyoktogonen. De upplösta ljuskäglorna strålar från taket medan serier av viskningar mjukt studsar mellan valven. Så många röster och ord, tänker jag, ett flöde omöjligt att stoppa. Och så många ekon som drunknar.