Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 14:36

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bocker/linda-skugge-det-kanns-som-att-det-vilar-en-forbannelse-over-mig/

Böcker

Linda Skugge: ”Det känns som att det vilar en förbannelse över mig”

Foto: Anette Nantell

Linda Skugge skrev sig in i rampljuset på 90-talet. I dag undrar hon varför den ekonomiska framgången uteblir och önskar att hon sålde i stora upplagor på den engelskspråkiga bokmarknaden. Greta Thurfjell har träffat en författare som inte tvekar att kalla sig bitter.

När jag träffar Linda Skugge är det några månader sedan hennes novellsamling ”Äktenskap – sex berättelser” gavs ut. Vi hade stämt träff redan i maj – på det nyöppnade kattkaféet i Vasastan i Stockholm, enligt Linda Skugges ivriga önskemål, men när datumet närmade sig drabbades hon av struma och ställde in. Även mötet i juni ställdes in.

Det är inte länge sedan, men det är tillräckligt länge sedan för att jag ska börja oroa mig över att den här intervjun ska kännas daterad.

Lyckligtvis finns det få författare i Sverige som är så ständigt aktuella. Sedan ”Äktenskap” kom i juni har Linda Skugge gett ut barnboken ”Junos vlogg – Kaos och katastrofer”, börjat skriva krönikor i Faktum, skrivit en ljudboksserie för ungdomar vid namn ”Min (nästan) sanna dagbok”, börjat skriva på ett tv-manus, gett ut barnboken ”Iskompisar – en magisk julshow”, börjat skriva på en ungdomsbok till, gjort podden ”Fikakuriren”, gett ut självhjälpsboken ”Ordentliga människor”, varit med i otaliga radio- och tv-program, börjat skriva på uppföljaren till ”Äktenskap” och gått över från Expressen till Aftonbladet. Där hon ska skriva en krönika om dagen.

Foto: Anette Nantell

Vi ses till slut, inte på kattkaféet, utan på Vetekatten. Linda Skugge har den här gången önskat mötesplats i närheten av Centralstationen eftersom hon ett par timmar senare ska ha ett annat möte precis i kvarteret.

– Men det tar ju en halvtimme vart man än ska, säger hon, som en levande reklampelare för sin bok ”Ordentliga människor”. När jag kommer till konditoriet, före utsatt tid, har hon redan hunnit dricka upp en första kopp te.

Jag frågar hur hon tänker tillbaka på novellsamlingen nu när det gått en tid sedan den kom.

– Jag minns ingenting. Jag går bara in i nästa projekt. Men jag är sjukt glad att jag fick så många recensioner, för jag brukar aldrig få några, säger Linda Skugge.

”Äktenskap” består av sex noveller som inte nödvändigtvis kretsar kring äktenskap, men helt klart kring relationer. I en av dem skriver en lämnad kvinna ett brev till mannens nygamla kärlek, i en annan ligger två kvinnor på en badstrand och drömmer om den perfekta mannen. Romanfigurer som liknar Linda Skugge förekommer flitigt. 

– En kritiker skrev att jag borde skriva mer om mig själv, en annan att jag borde börja skriva fiktion på riktigt. Det är det bästa som hänt mig i recensionsväg! Jag gillar att inte bli förstådd, att folk inte vet var de har mig. Jag menar att ”Äktenskap” är fiktion, och inte alls självbiografisk, för vad skulle vara jag i det där?

Foto: Anette Nantell

Sedan hejdar sig Linda Skugge. Hon säger att hon inte kan träffa en journalist utan att känna ett behov av att ”bjussa på någonting”.

– En sak är sann, som händer i den sista novellen. En person trycker upp huvudpersonen mot en vägg på en teater…

Scenen i samlingens sista novell, ”Apan”, lyder:

– Vet du vad Sandra säger, viskade han. Hon säger att du inte har knullat på tjugo år.

På två steg var han framme vid henne och låste fast hennes armar i ett vant grepp. Hans läppar omslöt hennes och han slog andan ur henne genom att sticka in en lång, hård tunga djupt in i hennes mun. Han pressade sitt hårda kön mot hennes lår. Han stönade av vällust.

– Det har en kille gjort på mig! Det var första gången jag blev metooad! Jag har alltid klagat över att ingen har tafsat på mig, och så hände det. 

Hon skrattar.

– Det obehagliga är ju tjejen som har sagt till honom att jag inte har knullat på tjugo år. Egentligen är jag mer sur på henne. Varför skulle jag inte ha gjort det? Jag var gift jättelänge, jag har massor av barn… Det är det elakaste någon har gjort mot mig. Killen kanske verkligen trodde att jag ville få hångla, och att han var snäll som ställde upp. 

Foto: Anette Nantell

Varför heter novellsamlingen ”Äktenskap”? Den handlar mer om sex, tycker jag.

– Det är ett snyggt ord, det är bara därför. Jag hade faktiskt tänkt att om jag skriver en del två skulle den kunna heta ”Sex”, men det känns så himla… ”Linda Skugge: Del två ska heta ’Sex’.”

Jag tyckte att det var intressant eftersom jag läst dig så mycket och har en bild av att du inte är så intresserad av sex.

– Det ligger väl något i det som den där tjejen sa om mig. Jag är så motsägelsefull att jag tycker att det var jättesorgligt och jätteelakt sagt, och står för att jag gärna gör andra grejer än att ligga, säger Linda Skugge.

Den novell som heter ”Apan” handlar om en kvinna som skrivit en novellsamling med just namnet ”Äktenskap”. Hon möter två kvinnliga journalister för intervjuer, men ingen av dem ställer henne en enda fråga – i stället pratar de självupptaget på om sitt. Jag har således kommit till verklighetens intervju livrädd för att uppfattas just så, och kan inte låta bli att fråga om det var menat att verka avskräckande.

– Nej, jag har bara snott det av författaren Rachel Cusk, säger Linda Skugge.

– I hennes romantrilogi pratar ju folk bara om sig själva. Jag härmade de böckerna så mycket jag bara kunde, jag tänkte att det skulle bli pinsamt, att kritikerna i stället för att säga det där om fiktion och verklighet skulle säga: ”Hon borde sluta härma Rachel Cusk.” Men hon är mycket bättre, såklart, och ingen har märkt det. Och det som händer den huvudpersonen händer aldrig mig, för jag blir inte intervjuad så ofta.

Förra året kom ”45: Morbus Addison”, en bok om Linda Skugges endokrina sjukdom som innebär att kroppen inte producerar tillräckligt med kortisol. Hon har tidigare skrivit en rad krönikor – och en antologi för Svenska Addisonföreningen – om sjukdomen.

Jag frågar om novellsamlingen var ett sätt att gå vidare.

– Det är ju ingen som är intresserad av min sjukdom, svarar hon.

– Det finns så många sjukdomsböcker nu för tiden, och jag läser så många av dem. Men det känns som att det vilar en förbannelse över mig. Jag skulle så gärna vilja att folk någon gång började köpa mina böcker, så att jag kunde få lite bättre ekonomi.

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Under samtalet ska Linda Skugge många gånger återkomma till det faktum att ”ingen” köper hennes böcker, nästan vad jag än frågar om, i en bisats eller ett instick. Jag skulle tveka inför att kalla henne bitter om det inte vore för att hon upprepade gånger kallar sig själv just det. Ilskan, och känslan av att förtjäna mycket mer än man får, präglar vårt möte.

– Någon jävla influencer skriver att hen gått in i väggen och säljer 40 000 exemplar, men ingen vill översätta min bok. Det är jag jättebitter över. Jag har fel sjukdomar också – bröstcancer är jättebra, livmodergrejer är jättebra. Men jag kan liksom inte ens få en agent. Jag har mejlat alla agenter, och alla har tackat nej. Och jag kan inte finansiera en egen översättning och sedan mejla tidskriften Grantas redaktör: ”Hello, Sigrid Rausing…”

Var du någonsin nervös för att komma ut som sjuk?

– Jag oroar mig över att det är därför folk inte ger mig uppdrag. De kanske tänker att det smittar, som skilsmässor eller självskadebeteende smittar. Det var jättedåligt att ge ut den där boken, det ledde inte till något bra. Den är för svår, jag skriver för komplicerat, och jag har läst för många böcker.

Hon tillåter sig en kort andningspaus.

– Jag lever inget normalt liv, därför kan jag inte skriva en normal roman om normala människor. Det är mitt största problem.

Hur kommer det sig att du skriver i så många genrer?

– Jag testar alla genrer för att se om något säljer eller om jag får en agent. Jag vill skriva en biografi också, men återigen, ingen skulle vilja ge ut den och ingen skulle vilja köpa den. Det är kört! Tiden tickar! Snart dör jag! Medan alla mina kompisar säljer hur mycket böcker som helst. 

DN:s fotograf Anette Nantell, som under intervjun suttit tyst, ger ifrån sig ett förfärat utrop när Linda Skugge talar om sin död. De har redan konstaterat att de är ungefär jämngamla. Hon frågar om Linda Skugge jämför sig med sina till synes mer framgångsrika vänner.

– Ja, för jag lever på fucking existensminimum.

Hon vänder sig till mig.

– Det är fantastiskt att du intervjuar mig, men det leder ingenstans. Jag får inga pengar. Det är en jättebra artikel – ”Linda Skugge: Jag får inga pengar”. Jag vet att det finns de som inte får ge ut en bok, men man kan inte gå runt varje dag och tänka: ”Jag har inte cancer.” Jag vill inte vara tacksam hela dagarna för att jag än så länge inte har cancer. Man måste kunna gnälla fast man inte har cancer.

Foto: Anette Nantell

För knappt ett år sedan skrev Linda Skugge ett dräpande svar på en text jag skrev i DN med rubriken ”Huskvinnans återkomst”. I svaret i Expressen jämförde hon sin generations feminister med min. Jag börjar svettas kopiöst medan jag försöker förmedla att jag skulle vilja prata med henne om generationsskillnaden, och att hon var min generations feministiska förebild, men att jag helst slipper debattera min egen text. Jag misslyckas.

– Jag skrev väl inget dumt? Vi hade olika åsikter bara, eller så hade vi inte ens det. Du skrev väl sådär för att provocera – well done, tycker jag. 

Men hur ser du på generationsklyftan, du som också flitigt läser äldre feminister som Suzanne Brøgger och Ebba Witt-Brattström och... 

– Jag är tjugo år äldre än du, om tjugo år kommer du att ha en annan bild. I alla fall, när jag skrev min text i Expressen missuppfattade jag ju din text lite med flit. Det var en sak som du skrev som var så bra, jag ska leta upp det…

Linda Skugge och fotografen Anette Nantell börjar båda två scrolla febrilt på sina telefoner och läsa upp stycken ur min ett år gamla text för varandra. Jag tittar på min spegelbild i konditorifönstret. Jag är högröd i ansiktet.

Som sagt, det var inte min text jag ville prata om.

– Jag mejlade Expressen Kultur och de sa: ”Gå all in!”, så då ville jag också vara en duktig flicka och gick all in.

I efterhand hör jag på min ljudinspelning hur jag vid det här laget nästan snyftar.

Det jag vill veta är hur du ser på den yngre generationens feminister!

Hon spänner ögonen i mig.

– Det viktigaste man kan lära unga tjejer är att man måste vara helt ekonomiskt oberoende av en partner. Då är man helt fri. Man måste alltid kunna försörja sig själv och barnen, då kan man från en dag till en annan bara dra.

I år är det tjugo år sedan ”Fittstim” kom, den ikoniska feministiska antologi som Linda Skugge och Belinda Olsson var redaktörer för. Jag gör ett sista försök att fråga om hon fortfarande följer den feministiska debatten.

– Nej… Men däremot tyckte jag att Nina Åkestams bok ”Feministfällan” var helt fantastisk. Den är nya ”Fittstim”, tycker jag. Förra sommaren tänkte jag att jag skulle skriva något eget inför ”Fittstim”-jubileet, men sedan kom hennes bok, och då kastade jag min. Den var mycket bättre än något jag hade kunnat skriva.

Hur mycket skriver du av lust, och hur mycket skriver du för att tjäna pengar?

– Jag skriver av en ren känsla av att jag hatar alla. Den ligger väldigt nära lust, tycker jag. Varje gång tänker jag: ”Nu jävlar.” Min motor är att jag är så jävla förbannad.