Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:40

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bocker/steve-sem-sandberg-mitt-liv-ar-helt-styrt-av-skrivandet/

Böcker

Steve Sem-Sandberg: ”Mitt liv är helt styrt av skrivandet”

00:57. Steve Sem-Sandberg läser ur sin roman ”De utvalda”.

Steve Sem-Sandberg är en av få svenska författare som under lång tid hyllats internationellt. Själv har han flyttat hem igen, efter 15 år utomlands. DN:s Sandra Stiskalo och Alexander Mahmoud har träffat en romanaktuell författare som är beredd att ge allt för litteraturen.

Han är omringad av böcker, sorterade alfabetiskt efter författare. Tre av fyra väggar täcks av hyllor, den fjärde av ett gardinlöst fönster med neddragna persienner. I vardagsrummet, mitt på stavparketten, står också ett skrivbord. Men egentligen är platsen inte så viktig, säger han. Han skulle kunna jobba vid en diskbänk, så länge det är lugnt och avskilt.

Steve Sem-Sandberg är nyligen hemflyttad från Wien. Han har inte helt kommit i ordning än i nya lägenheten på Reimersholme; det praktiska ligger inte för honom. 

Steve Sem-Sandberg Foto: Alexander Mahmoud

I 15 år har han bott utomlands. Först i Prag och sen i Wien. Han har sällan tagit med sig särskilt många prylar eller tillhörigheter. I stället har han stuvat undan, velat börja om på nytt – på ett ”clean sheet”, som han säger – någon annanstans. 

– Men jag upptäckte efter ett tag att jag måste göra upp med allt det jag lämnat, att det inte går att komma undan hur mycket man än flyttar. Därför var flytten tillbaka till Sverige på sätt och vis en existentiell flytt, säger han. 

Till Wien begav han sig ursprungligen för att göra research för romanen ”De utvalda” som handlar om det psykiatriska sjukhuset Spiegelgrund, där nazisterna placerade tusentals barn de klassat som psykiskt eller fysiskt vanartade. Många av barnen mördades.

Efter att boken var färdig stannade han kvar. Det blev drygt tio år i Österrike.

– Jag flyttade till Wien i tron att det skulle vara lättare att skriva om ämnet och epoken om jag var nära platsen för brottet och människorna som tvingades leva med konsekvenserna av brottet.

Blev det så?

– Det gjorde inte skrivarbetet lättare – ju närmare man kommer något, desto mer komplicerat blir det, så är det med det mesta – men det var definitivt rätt beslut. Jag tycker att det är svårt att förena den sociala rollen att vara författare med själva skrivandet. På det sättet var det bra att vara i Wien, för där var jag bara en utlänning som pratade dålig tyska och hade knäppa vanor. Jag var ingen. Men jag skrev mycket där. Det fanns ett flow, liksom.

Steve Sem-Sandberg i sitt hem på Reimersholme i Stockholm. Foto: Alexander Mahmoud

Att han var ingen är väl inte alldeles sant. Steve Sem-Sandbergs böcker är översatta till 30 språk, de har prisats i Sverige och internationellt. Böckerna utgår oftast från historiska personer och skeenden. Inför varje bok gör han omfattande research, gräver i arkiv och genomför intervjuer. Men romanerna är romaner. Sem-Sandberg blandar faktiska och fiktiva gestalter, han gör inga anspråk på historisk trohet.

Det var i och med arbetet med romanen ”Theres” från 1996 om Röda armé-fraktionens ledare Ulrike Meinhof som han fann sin metod.

– Jag hade ett väldigt stort material och var tvungen att fokusera på vissa sidor av Meinhof, jag valde naturligtvis de sidor som fascinerade mig. Och de valen sa mycket mer om mig och mitt sätt att tänka än några av mina egna erfarenheter tolkade av mig.

Hur vet du det?

– Jag har som alla författare testat att utgå från det jag personligen upplevt men tyckte ofta att resultatet blev inautentiskt. När jag skrev utifrån egna minnen och erfarenheter skedde alltid ett visst mått av manipulation. Det här sättet att titta på sig själv – utifrån genom historiska personer – passar mig bättre.

Nu är han aktuell med romanen ”W”. Den handlar om perukmakaren och soldaten Johann Christian Woyzeck från Leipzig som 1821 mördade änkan Johanna Woost, en kvinna som han haft en relation med och som han sa sig älska. Det är samme Woyzeck som dramatikern Georg Büchner baserade sin berömda pjäs på. Sem-Sandberg tycker mycket om Büchners drama men hans roman utgår inte från den utan är, med hans egna ord, ”en vidareutveckling av den historiska gestalten Woyzeck”. Förhörs- och rättegångsprotokoll finns nämligen väl bevarade.

– En av de saker som fascinerade mig är de frågor Woyzeck fick när han hade begått det här brottet. Förhörsledaren Clarus kunde knacka på Woyzecks skalle och fråga exakt var han hörde de röster han sa sig höra. Det fanns något närmast medeltida med det här sättet att försöka lokalisera ondskan till en specifik kroppsdel, säger Steve Sem-Sandberg.

Foto: Alexander Mahmoud

Han pratar tyst, genomtänkt, nästan viskande. Men hans framtoning är rak. Det finns inget ungefärligt i Steve Sem-Sandbergs sätt att uttrycka sig.

Det gäller även språket i romanen ”W”, det är något ålderdomligt. Jag frågar om det är fullt medvetet eller om det var något han i viss mån föll in i till följd av det stora researcharbetet.

– Det är inte så att jag faller in i språk, det är inte så det går till när jag skriver, svarar han och fortsätter:

– Den här W-gestalten såg inte på världen som vi på ser på den. Där vi ser saker tydligt fanns för honom ett mörker, en suddighet, en stor del av hans verklighetsuppfattning byggde på vad vi i dag kallar vidskepelse. Min tanke var att det lätt arkaiska språket skulle kunna föra läsaren in i eller åtminstone närmare det klaustrofobiska tillstånd som W befann sig i. 

Johann Woyzeck satt fängslad i nästan fyra år innan han slutligen dömdes till döden. Under den tiden genomgick han en psykisk undersökning. Syftet var att ta reda på om mordet var berått eller om Woyzeck högg ner Johanna i ett tillstånd av sinnesförvirring. 

 – Samtidigt som rättegången mot Woyzeck pågick myntades begreppet psykosomatisk av en läkarkollega till den här Clarus. Jag tror inte att det var någon slump. Det här var en tid då det långsamt började växa fram en medvetenhet om att ohyggliga brott inte enbart måste handla om att Gud har straffat eller tagit sin hand från människan, utan att de också går att förklara utifrån mentala sjukdomar.

I Steve Sem-Sandbergs roman är Woyzeck en på många sätt olycksdrabbad man. Han är fattig, tar värvning och upplever fasansfulla krig. Han lyckas varken behålla anställningar eller någon av de kvinnor han häftigt förälskar sig i. Han har ingen styrsel på sitt liv. 

”Vad skall jag hålla fast dig med om jag inte har något fäste ens i mig själv?” grubblar Woyzeck när Johanna förskjutit honom. 

Foto: Alexander Mahmoud

Men hans längtan efter kärlek är konstant. Han gör nästan vad som helst för den. Människorna skrattar åt honom, åt hans efterhängsenhet och krumbukter.

– För mig har han under årens lopp kommit väldigt nära, jag ser på honom med stor ömhet, som ett klumpigt och olyckligt barn. Men han är ju samtidigt mördare, det är ett bestialiskt brott han begått, det kan man inte blunda för, säger Steve Sem-Sandberg och fortsätter:

– Men han är ganska bra på att prata, han är inte dum eller efterbliven på något sätt, fast det är något som släpper i honom hela tiden. Han kan inte kontrollera sig. Samtidigt har han en genuin känsla för världens skönhet, för sammanhang och mönster. Det har jag tagit fasta på, att han på många sätt står öppen inför världen.

Det finns ett drag som förenar huvudpersonerna i Steve Sem-Sandbergs romaner; de tycks sällan agera utifrån den fria viljan. I stället dras de in i sammanhang de inte har någon önskan att ingå i. Där utför de grymma handlingar som de inte vill utföra eller som de inte vet om att de utför. 

Romanen ”De utvalda”, exempelvis, handlar till stor del om sjuksköterskan Anna Katschenka. Hon såg knappast sig själv som nazist, ändå dödade hon hundratals barn inom ramen för Hitlers eutanasiprogram. Och den Augustprisade ”De fattiga i Lodz” handlar om judeäldsten Chaim Rumkowski. Han ville skona judarna i gettot men i själva verket hjälpte han till att administrera ett folkmord.

– Ja, jag är närmast besatt av det ämnet. Klyftan mellan intention och konsekvens går igen i nästan alla mina böcker, säger han och stryker bort en test av det raka mörka håret som faller ner över ögonbrynen.

– Jag kan inte ge någon förklaring till varför. Jag skriver om människor som man inte kan göra en tydlig moralisk bedömning av. Ytterst handlar det om människor med en självbild som inte går ihop med vilka de faktiskt är i världen. Jag tror att litteraturen är det enda verktyget för att göra dem begripliga.

Är det en konflikt som bottnar i dig, alltså finns det en spricka mellan din självuppfattning och hur andra ser dig? 

– Du menar att allt jag skriver bara är förklädd självbiografi? Autofiktion 2.0?

Det var inte riktigt så jag menade, men är det det?

– Nej, jag tror inte att det är så enkelt att man kan reducera det jag skriver till självframställning. Det är snarare så att jag ser människan som i grunden kluven. Man ska inte blanda ihop mig med mina figurer!

Jag har närmat mig det som kallas för en biografisk läsart. Det uppskattas inte riktigt.

Nya boken ”W”

Steve Sem-Sandberg har skrivit ett tjugotal böcker. Mellan 1988 och 2008 var han anställd på Svenska Dagbladet, bland annat som redaktör för Under strecket. Han sa upp sig för att kunna skriva på heltid. När jag säger att personer inom litteraturvärlden jag talat med beskrivit honom som en synnerligen hängiven författare blir han först tyst. Ler smått och nickar:

– Mm, fast hängiven är fel ord. Hängivenhet associerar jag med något religiöst, nästan världsfrånvänt. Men det är sant att mitt liv är helt dikterat av det jag håller på med. Jag förstår världen och mig själv genom det jag skriver. Jag vet inte vem jag skulle vara utan skrivandet, utan skrivande ser jag mig som stum, blind.

För första gången höjer han rösten. 

– Jag kan inte förstå varför man skriver böcker om man inte har den känslan. Jag förstår inte vad man har i litteraturen att göra om man inte ägnar sig åt den fullt ut.

Har du fått försaka något för den inställningen?

– När min son var liten brukade han säga att han önskade att jag kunde vara som alla andra pappor, sådana som ägnade sig åt bilar och grillning. Men jag tycker nog att vi grillade så att det räckte. Jag skulle inte säga att jag genom skrivandet har försakat något. Tvärtom tycker jag att världen – livet – bara blir större genom litteraturen.