Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 19:34

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bilderboksrecension-ett-barn-leker-i-beckombergas-tradgard/

Bokrecensioner

Bilderboksrecension: Ett barn leker i Beckombergas trädgård

Det är Sara Lundbergs glödande illustrationer som får ”Dyksommar”, med text av Sara Stridsberg, att lyfta. Foto: Mirando förlag

Sara Stridsberg återvänder till Beckomberga i bilderboken ”Dyksommar”, men det är framför allt Sara Lundbergs bilder som ger det smärtsamma liv.

Sara Stridsbergs vuxenroman ”Beckomberga – Ode till min familj” från 2014 är högst närvarande när hon och illustratören Sara Lundberg möts i det samarbete som utgör bilderboken ”Dyksommar”. Precis som i ”Beckomberga” skildras här en pappa som lagts in på mentalsjukhus eftersom han inte vill leva, tillika den ömtåliga relationen mellan honom och hans dotter.

I ”Dyksommar” står Zoe i centrum, i den grad ett barn i periferin kan göra. Pappan är borta: ”Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet”. 

Hålet är här en röd plaststol, utskjuten från köksbordet som om pappan bara rest sig för att rosta bröd. Sara Lundbergs färgstarka, varma bilder i akvarell, gouache och akryl fångar det skeva i vardagen: mammans ögon ner i tidningen ger sken av acceptans, hon har vant sig vid hålet. Zoes blå blick är däremot melankoliskt riktad mot tomrummet den röda stolen representerar. Genomgående är bilderna så: vuxenvärlden är bortvänd och tankspridd medan barnet vanmäktigt söker efter svar. 

”Varför vill man inte leva när hundar och fjärilar och himlar finns? Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” frågar sig Zoe och liksom Jackie i ”Beckomberga” tar hon själv bussen till sjukhuset för att besöka sin pappa. Där lär hon känna Sabina, som vill simma över Stilla havet. När våren kommer börjar de simträna i gräset i sjukhusets trädgård. 

”Dyksommar” utspelar sig i en annan tid, troligtvis sjuttiotal om man ska gå på de stormönstrade gardinerna, den illröda täckjackan, sjukvårdarnas kläder. Och den lite försumliga attityd som tycks finnas till barn: ”Jag frågade aldrig någon om lov. Och det var aldrig någon som frågade mig vad jag gjorde om dagarna när jag var liten”, konstaterar ett tillbakablickande berättarjag. 

Sara Stridsberg barnboksdebuterade 2012 med ”Mamman och havet”, illustrerad av Anna-Clara Tidholm, om Tiger och Milou, vars mammor ofta är upptagna med att läsa tidningen. Den ena reser gärna bort, och en dag dyker hon ner i toaletten och försvinner. Även om ”Mamman och havet” präglas av ett mer surrealistiskt, drömskt händelseförlopp, finns likheter med ”Dyksommar”. De närvarande men samtidigt otillgängliga föräldrarna, barnets självbevarelsedrift i att utnyttja bristande gränser. Och såklart simmandet, snabbt, bort någon annanstans.

Sara Lundberg är en flerfaldigt hyllad illustratör och författare, senast Augustprisbelönad för bildromanen om konstnären Berta Hansson, ”Fågeln i mig flyger vart den vill” (2017). Också den utgiven på Mirando, med grafisk form av Jenny Franke.

I ”Dyksommar” finns ett visst släktskap med konstnären (och Beckomberga-patienten) Sigrid Hjertén, både i de intensiva färgskalorna och i motiven av den svårnådda vuxenvärlden, och kanske i den fladdriga, excentriska Sabina. Den samtida Nils Dardel och hans döende dandy går också att ana i ett av uppslagen där Zoes pappa tas om hand av sjukvårdare.

Stridsbergs dämpade prosa och Lundbergs glödande illustrationer går i fin dialog med varandra, men det är bilderna som får berättelsen att verkligen lyfta. Det smärtsamma, som visserligen anas också mellan raderna, får liv genom det som Lundberg skickligt målar fram: både likgiltigheten och det vanemässiga i allt det svåra, men också små pauser av förundran och häpnad, som när Zoe tittar efter vingar mellan pappans skulderblad eller när Sabina snurrar på en jordglob för att visa Stilla havet. Zoe studerar drömmande världen som snurrar framför henne, kanske väcks ett hopp om att kunna leva precis som man vill. 

Trots bokens respektfulla sätt att närma sig ett svårt ämne känns slutet abrupt. Det är som om Stridsberg hade bråttom till bussen från sjukhuset medan jag som läsare lämnas kvar i trädgården med ett tvetydigt budskap: vissa människor blir aldrig glada, men det inte är farligt. 

Visst kan livet vara så, men den insikten betyder inte nödvändigtvis att faran är över. En sjukdom som i värsta fall kan vara dödlig slätas över med en klapp på huvudet, se så, det ordnar sig. Det är ett inlindande som boken hade klarat sig utan.

Läs fler recensioner av Emma Holm här.