Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 17:18

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-den-stora-muren-har-blivit-manga-sma/

Bokrecensioner

Bokrecension: Den stora muren har blivit många små

Bild 1 av 2 Berlin i november 1989.
Foto: Peter Diedrich / SvD / TT /
Bild 2 av 2 Berlin, november 1989. Vad hände egentligen efteråt?
Foto: TT

Vad var det som gick fel efter befrielsen 1989? Den tidigare så segerrika liberalismen har fått hård konkurrens av nationalister. I den nya boken ”Ljuset som försvann” finns några tankeväckande svar. Lars Linder har läst den. 

Det skulle ju bli så bra. Muren föll och de gamla kommunistländerna skulle stöpas om efter bästa möjliga förebild: de liberala drömländerna i väster. Av östländernas grå lera skulle segermakterna likt den antika skulptören Pygmalion forma en ny staty så vacker att man kunde förälska sig i den.

Fast trettio år senare liknar den mer Frankensteins monster: en varelse hopsatt av illa passande delar, med fult auktoritär hållning och vulgärt nationalistiska drag. En olycklig best som dessutom tycks avsky sina välvilliga skapare.

Vad var det som gick fel? Ska man tro den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev – som gör jämförelsen med Frankenstein – så var det något i själva idén om imitation. Tanken att länderna i det gamla öst genom ett välgörande stålbad snabbt skulle kunna stöpas om i västerländsk form och bli rika, fria och lyckliga.

I en tidigare bok, ”Efter Europa”, har han pekat på den första, grundläggande olycka som drabbade östländerna efter murens fall: att de människor som verkligen såg väst som en efterlängtad hägring inte inväntade den stora förvandlingen. De flyttade. I miljontal: Litauen förlorade en fjärdedel av sin befolkning. En flerdubbel förlust, inte bara ekonomisk och demografisk utan också politisk, eftersom det var de mest progressiva och västvänliga grupperna som drog iväg.

I en ny bok, ”Ljuset som försvann”, går Krastev vidare och vidgar perspektivet med hjälp av en amerikansk kollega, Stephen Holmes. För att borra djupare i frågan om hur världen kom att vända den nyss så segerrika liberalismen ryggen följer de utvecklingen efter 1989 även i Ryssland och USA.

Foto: Martin Cejie/TT arkiv

Imitationen gjorde att det kalla krigets dynamik kom att fortplanta sig in i 2000-talet på ett sätt som skadat tilltron till den liberala demokratin, menar de. En ny, spänningsfylld dualism uppstod, nu mellan original och kopia, där påbuden om att till varje pris efterlikna väst skapade motreaktioner och starka ressentiment.

I Ryssland blev den kapitalistiska omvälvningen för många en ren katastrof, medan de östeuropéer som hälsat befrielsen från Sovjet med hänförelse snart fick känslan av att inget de gjorde dög: hur väl de än försökte härma förebilderna möttes de ändå av förakt. Liberalism blev liktydigt med tvång och västlig nedlåtenhet snarare än med frihet och jämlikhet.

På andra sidan kalla krigets gamla gungbräde fortsatte USA efter 1989 att missionera utifrån sin roll som skinande exempel. Men glansen skulle snart solkas svårt, främst i Irak och under 2008 års finanskris. Att Donald Trump i dag öppet brutit med frälsningsläran är heller ingen tillfällig nyck. Han har miljontals arbetslösa och konservativa amerikaner i ryggen när han hävdar att det är just imitationen av landets teknik och förmågor som dödligt har sårat landets industri. 

Därför ska USA inte längre dela med sig av något. Eller omvända någon. Ryssland får vara Ryssland, Ungern vara Ungern; världens alla länder är rätt och slätt affärspartners som USA förhandlar med, helst från överläge.

I den världsordning som därmed avtecknar sig är kalla krigets spegelsal till sist krossad. Den nya världen är flerpolig, och ingen stormakt, vare sig Kina, Ryssland eller USA, missionerar längre för någonting. 

I gengäld växer den cyniska instinkten att skydda den egna nationen mot intrång av allsköns migranter, hackare och andra globala krafter. Den stora muren har blivit många små.

De två författarna kan sitt ämne, och deras resonemang om växelspelet mellan imitation och motreaktion, drag och motdrag, är ofta tankeväckande. Men de tänjer det också väl långt, världen är trots allt mer än bara ett psykologiskt nollsummespel. Det är svårt att tro att Ryssland hade varit en mönsterdemokrati i dag om bara västvärlden farit lite varsammare fram på 1990-talet.

Mer bestickande är slutsatsen att det inte bara är socialismen som förebild som fallit efter 1989 utan även liberalismen – och därmed, i viss mening, hela det stora, globala upplysningsprojektet. I alla händelser lär det dröja innan något land åter tar på sig rollen att försöka leda världen längs Den Enda Vägen mot framtiden.

Läs fler bokrecensioner och andra texter av Lars Linder 

Läs en intervju med Ivan Krastev 

Och en recension av ”Efter Europa”