Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 22:40

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-gar-faktiskt-inte-att-undvika-doden/

Bokrecensioner

Bokrecension: Det går faktiskt inte att undvika döden

Bild 1 av 2 Barbara Ehrenreich.
Foto: Roger Turesson
Bild 2 av 2

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich har undersökt åldrandet: vad åstadkommer vi egentligen med kost och motion? Inte mycket, faktiskt. Till slut blir vi alla sjuka och gamla och dör.

För ett par veckor sedan köpte jag en portion sushi och tog med till Dagens Nyheters lunchrum. ”Ska du äta en SOCKERBOMB!” utbrast en kollega.

Kanske är det sushin som kommer att ta livet av mig, men det skulle onekligen förvåna mig.

Vi lever i en tid av större hälsohysteri än någonsin. Allt är farligt utom möjligen broccoli (som George Bush den äldre inte tyckte om, men han klarade sig som tur var ändå till 94 års ålder). Vi är omgivna av en hel rad olika tvärsäkra dieter som alla ska leda till ett bättre, längre och friskare liv. Inte för att de som följer dieterna verkar så mycket gladare, alla verkar i stället bli argare och argare eftersom just deras lilla dietsegment inte får tillräckligt mycket respekt.

För att inte tala om träning, som närmast har uppnått status som religion.

I denna samtid ska man läsa Barbara Ehrenreich, en sträv amerikansk journalist som har för vana att avslöja samtidsmyter. Hennes bok ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” (2010) utgick från hennes egen bröstcancer, när hon blev rådd att tänka positivt som en bidragande del av behandlingen.

Eftersom Ehrenreich själv har doktorerat i cellbiologi undersökte hon genast den vetenskapliga grunden. Hjälpte det att tänka positivt? Inte alls. Tvärtom tenderar de alltför positiva att ignorera varningssignaler, som exempelvis finansanalytikerna i USA gjorde före finanskrisen 2008.

På sätt och vis är ”Att lura åldrandet” en fortsättning på ”Gilla läget”, och nu går Ehrenreich i närkamp med allt som i dag påstås förlänga och förbättra livet.

Det mesta är bara nys, konstaterar hon. Vi erbjuds olika hälsotest för att hitta sjukdomar ”i tid”, av en medicinsk industri som har fått möjlighet att mäta mer än någonsin tidigare. Men blir vi friskare för det? 

Oftast inte, och röntgenundersökningar kan till och med medföra en förhöjd sjukdomsrisk. Vi litar för mycket på auktoriteter, konstaterar Barbara Ehrenreich som själv vägrar mammografi numera; hon tror inte att hon är i riskgruppen och förresten är hon tillräckligt gammal för att dö.

Men man ska ju ha bra mycket kunskap och självförtroende för att ifrågasätta läkare, tänker åtminstone jag i mitt stilla sinne.

Hur mycket betyder kost och motion? En del, men förmodligen inte alls så mycket som vi vill tro. Kosttillskott är i bästa fall harmlösa, i värsta fall skadliga. Ett visst mått av träning är bra, men att träna alltför mycket ökar skaderiskerna och tar oproportionerligt mycket tid. Vill vi ägna vår återstående tid åt hysterisk träning och självspäkning?

Även om vi gör allt vi kan för att hålla oss unga och friska blir vi alla med tiden gamla och sjuka, och till slut dör vi. Basta. Med viss skadeglädje konstaterar Barbara Ehrenreich att Steve Jobs en gång kommenterade en bekant som bredde smör på brödet, smör! Denna styggelse. Tja, och vem av dem lever i dag? Inte Steve Jobs.

Och det är där någonstans jag hakar upp mig. Barbara Ehrenreich har rätt i en del, men efter anekdoten om Steve Jobs påpekar hon snusförnuftigt att Jobs åt för mycket frukt, vilket kan vara skadligt. Då känns hela hennes tesbygge som en vinglig paradox: vi bör alltså hålla oss till det vetenskapliga, men ändå tro på en anekdot som egentligen inte säger så mycket mer än att Steve Jobs var ohövlig? Det kanske var frukten som tog livet av Steve Jobs, men jag sätter nog en slant på generna. Eller slumpen.

Ändå är ”Kampen mot åldrandet” en fascinerande bok, som svingar sig glatt mellan cellbiologi och sociologisk historia, resonerar kring cellernas inneboende vilja (som inte alls nödvändigtvis är att hålla människan frisk) och människans behov av kontroll, som med tiden har flyttats från samhällssträvan till den egna kroppen. Ibland är Barbara Ehrenreich kunnig och trovärdig, ibland landar hon i, ska vi säga lite halsbrytande slutsatser, som att dödsskräck bäst botas med hallucinogena droger. 

Men det allra bästa med Barbara Ehrenreich är att hon lär läsaren att ifrågasätta så att man till slut ifrågasätter även henne själv.

Läs mer om Barbara Ehrenreich och ”positivitetshetsen”.