Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 03:25

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-goran-greider-ar-bast-nar-han-viskar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Göran Greider är bäst när han viskar

Bild 1 av 2 Göran Greider.
Foto: Sofia Runarsdotter
Bild 2 av 2

Göran Greiders nya bok är en poetisk självbiografi. Offentlig agitationslyrik står mot mer intima dikter. Jonas Thente läser en poet som är allra bäst när han viskar.

 

Poeten är knappt 30 år och har kommit ut med tre diktsamlingar. Det är november och Göran Greider samtalar med kritikern Marie Peterson i antologin ”Författare i 80-talet”. De är hemma hos Peterson, eftersom det är för kallt i den sista lyxrenoverade lägenhet på Östermalm där Greider bor.

”Att vara deprimerad är egentligen mitt grundtillstånd”, säger han. Han talar om tidsandan som en katastrof, en epok som ”liksom saknar alla mänskliga mått” och han är noga med att ta avstånd från kultursidor. Solidariteten och medlidandet sparar han för de som aldrig kommer till tals. När Peterson beskriver honom efter samtalet är det med svårighet. Han befinner sig i ett mittemellan: ”Mellan självklarhet och skepsis, mellan säkerhet och tvekan”.

Drygt 30 år senare – i dag – utkommer Göran Greider med en poetisk självbiografi. Det handlar om en slags Greatest hits med dikter och prosastycken ur livsgärningen samlade under tematiska rubriker som Ung, Stad, Landsbygd, Bibelsidor och Socialist. Det är en strålande idé att låta dikterna bli ryggraden i en självbiografi. I efterordet menar han att det känns lite ledsamt att det är hans politiska debattörskap som han är känd för, inte för de elva diktsamlingarna. Men han rycker på axlarna och kan tycka att det är bra också, att han har fått vara lite ifred och inte ”behövt bry mig om vad som skrivs på kultursidorna”.

Det är fortfarande viktigt för honom att låtsas stå utanför de sammanhang som av någon anledning brukar kallas ”fina”. Det är hans kluvenhet. Den är tydlig i denna samling, där offentlig agitationslyrik står mot mer intima dikter. Det är en djupt mänsklig dubbelhet som gestaltas: känslan som alla människor har av glappet mellan den offentliga individen och det inre kosmos som aldrig kan kommuniceras öppet utan bara fästas i poesi och drömmar. Som en existentiell magnetröntgen.

Ur samlingen ”Ombyggd Volvo”, hans fjärde från 1992, lyfter han den emblematiska titeldikten om en klasskamrat utan läshuvud men med ett starkt bilintresse. Devisdikten med dess talande slutrad: ”Jag byggde om ett språk, han en biljävel”.

Det är en fullständigt Greidersk diktrad, med dess vilja att begripas av såväl folk utan läshuvud som folk med en litteraturhistoria i bagaget. Han vill oftast bli förstådd och kunna läsas högt. Men det är i de mer stillsamma och inåtvända dikterna han verkligen lyser. Då är han den självklara syntesen av alla de modernistiska författare han läst, inklusive de inte alls särskilt lättillgängliga, och använder små medel för att skapa stora landskap, ofta vemodigt andlösa.

Den politiska rabulisten är mindre intressant. Det var många decennier sedan han göt fast grunden för sina övertygelser. Han kallas in till debatter och tv-studior för att förkroppsliga Socialdemokratin när de socialdemokratiska politikerna inte räcker till eller krumbuktar sig och kompromissar för mycket. Han är socialdemokratins alfa och omega.

Som politisk tänkare bygger han på sina orubbliga schabloner. Han är antagligen den sista tänkande organismen i det kända universum som anser att poststrukturalismen var en reaktionär, konservativ skola. Och som klassisk proletär kan han framträda som i en intervju jag läste för något tiotals år sedan, där han skröt om sin förmåga att utan problem kunna skriva fyra artiklar på tåget mellan Dala Floda och Stockholm – en utsago som borde ha renderat honom rejält med stryk av arbetarrörelsen med tanke på att han kraftigt höjer ackorden.

Men hans förmåga att synliggöra och avförtrolla samhällsmekanismerna med effektiv, pedagogisk och vacker dikt är sällsam. Han kan skriva en rasande dikt om politiska pressekreterares odrägliga medelklassighet som dundrar fram, men också om Rudolf Meidners död på ett sätt som lockar till tårar. I samlingen finns magistrala dikter med titlar som bara Göran Greider skulle kunna sätta: ”Därför är jag socialist”, ”Varenda dag rasar samhället ihop” och den 1920-talsdoftande ”Du, svenska arbetare”.

Världen må vara mer komplicerad än Greiders dikter låter ana och den svenska arbetaren se ut på ett annat sätt än när Greider läste Erik Blomberg, Ivar Lo och Lenin. Kanske är det därför Greider också funnit Gud, som det heter. Socialismen och kristendomen är ju kusiner, för de delar samma grundsats: den deterministiskt teleologiska historiesyn där mänskligheten och dess historia travar framåt mot ett förutbestämt mål.

Greider måste ha ett mål att skriva mot. Men bäst är han ändå när han glömmer det och bara skriver själen ur kroppen, ogarderat och rent, enkelt och påtagligt. Allra bäst när han viskar. Som i den korta dikten ”När jag blev far”:

 

När jag blev far

tänkte jag att ingenting

mer skulle kunna hända mig.

Hon satt på mina axlar

och bad mig se upp för allting –

Hon skyddade mig genom

att tvinga mig att vara här.