Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 06:09

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-historiskt-mote-med-manniskans-gengangare/

Bokrecensioner

Bokrecension: Historiskt möte med människans gengångare

Magnus Västerbro lyckas faktiskt ge ett svar på den komplexa frågan om varför de döda aldrig tycks dö, skriver Bo Eriksson. Foto: Peter Cederling

Det blir inget mysigt spöktåg när Magnus Västerbro undersöker de osaliga andarnas historia i sin nya bok. Från istid till vår tid följer han själarnas betydelse. 

Det började i liten skala i familjehuset i Hydesville, New York, en sen vårkväll 1848 när systrarna Maggie och Kate Fox, 15 respektive 11 år gamla, hörde knackningar i väggen. Rädda sprang de till föräldrarnas sovrum. Ljuden återkom, kväll efter kväll. Till slut beslöt barnen sig för att konfrontera det mystiska. De fann på sätt att kommunicera med spöket. Två knackningar betydde ja, en nej. Bakom ljuden låg en osalig ande, menade flickorna, en man som skall ha mördats och begravts i husets källare.

Ryktet om de märkliga flickorna som kunde kommunicera med avlidna spred sig som en löpeld. Det dröjde inte länge tills de började framträda inför betalande publik och for på turné. Överallt dit de kom trädde andar fram i den dunkla salongen och förmedlade budskap till de levande. 

Kate och Maggie Fox, senare också storasystern Leah, utgjorde början på en rörelse som kallas spiritismen. Det var en nyandlig rörelse som sysslade med spiritualism, det vill säga försökte få kontakt med de avlidnas andar. Grundaren var en amerikan vid namn Andrew Jackson Davies (1826–1910) men systrarna Fox gav rörelsen en rejäl knuff framåt. Spiritismen nådde sin topp efter första världskriget med bland annat Sir Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare, som missionerande profet.

Systrarna Maggie, Kate och Leah Fox 1852. Foto: TT/Mary Evans Picture Library

Men hur kom det sig att tron på spöken fick ett sådant uppsving under 1800- och 1900-talen? Hade inte den materialistiska naturvetenskapens världsbild, upplysning och sekularisering gjort slut på gengångare? Författaren och vetenskapsjournalisten Magnus Västerbro ger ett långt historiskt svar på spörsmålet. Han tar läsaren på en intellektuell odyssé, från istiden fram till i dag. 

Den som förväntar sig ett myspysigt spöktåg genom historien med många kusliga berättelser blir dock besviken. Magnus Västerbros bok är inte anekdotisk. Han intresserar sig för den tidlösa konflikten mellan de som tror och de som tvivlar eller är övertygade om att allt bara är påhitt, vanföreställningar och ren och skär humbug. Han är tydlig med att han inte själv tror på en odödlig själ utan är ateist.

Redan i det antika Grekland och Rom fanns det gott om tvivlare, skeptiker och rationalister som inte erkände några övernaturliga makter eller återvändare från den andra sidan. Västerbro visar förtjänstfullt hur det fördes en intensiv debatt om gudarnas eventuella existens och därmed också – indirekt – om det fanns utrymme för en människas själ och ett liv efter detta. 

Också under kristendomens stora tid i Västerlandet – medeltiden – gavs det utrymme åt både spöktro och tvivel. Under medeltiden skedde vad historikern Jean-Claude Schmitt betecknat som ”en invasion av spöken”. Många av spökhistorierna hade kyrkan och klostren som upphovsmän. Från kyrkligt och andligt (kloster-) håll användes vålnader i pedagogiskt och moraliskt uppbyggliga syften. Syndaren i dessa spökhistorier återvände nämligen som en plågad själ från skärselden och bad familjemedlemmar, släktingar eller vänner om dyra själamässor för att korta ned tiden i reningselden.

Under tidig modern tid (1500–1800) försvann successivt spökena – de rationaliserades bort av skeptiker som Martin Luther, Thomas Hobbes, Descartes med flera tänkare och filosofer. Men så kom 1800-talet och de dödas återkomst i Västerlandet. Varför då? Jo, det var en delvis andlig motreaktion på 1700-talets upplysningstanke. Men bara delvis, för tron på spöken och gengångare hade ju varit stark förut, så där måste finnas tidlösa orsaker också.

Illustration: Volante

Och häri ligger en av bokens styrkor. Att författaren faktiskt lyckas ge ett svar på den komplexa frågan om varför de döda aldrig tycks dö. Det har med drömmen om en odödlig själ att göra. Att spöktron har bestått genom historien beror på att människan funnit tröst i tanken att själen lever vidare och att den enskilda människan har en särskild betydelse (en egen själ). 

Magnus Västerbros bok är välskriven, lärd och underhållande. Den har förvisso inte samma intensitet och dramatiska nerv som hans förra bok, den prisade ”Svälten”, men ämnena skiljer sig ju åt. Det finns partier och uttalanden i boken som kan kritiseras. Jag delar till exempel inte hans antagande om att det i alla tider och i alla kulturer skulle ha funnits folk som inte trott, inte bara på spöken, utan på vare sig gudar eller demoner, magi eller spådomskonst. Jag tror att det är svårt att finna några belägg för ateister i till exempel den fornegyptiska civilisationen och det aztekiska samhället.

Och medeltiden målar han i lite väl mörka färger, som en tid av konstant och intensiv förföljelse av oliktänkande och avvikande, vilket inte stämmer överens med forskarnas syn på medeltiden som dynamisk. 

Men hur gick det då för systrarna Fox? Ja, historien slutade både tragiskt och lyckligt kan man säga. Kändisskapet drog ned dem i alkoholmissbruk med växande skuldkänslor. Det blev ohållbart till slut. År 1888 bestämde sig Kate och Maggie för att berätta sanningen: spiritism var humbug. De hade övat upp en teknik att knacka och knäppa med leder i kroppen, vilket lurat folk. De var dessutom duktiga på att gissa sig fram till rätt information om besökare och frågeställare. Det fanns inga spöken.

Men ett år senare ändrade de sig. De hade blivit påverkade av illvilliga människor som ville skada spiritismen, sade de. Spöken fanns visst. Något Magnus Västerbro inte skulle hålla med om.

Läs om Magnus Västerbros historiska nyheter