Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 22:20

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-karolina-ramqvist-far-med-sig-lasaren-halvvags-i-sin-nya-roman/

Bokrecensioner

Bokrecension: Karolina Ramqvist får med sig läsaren halvvägs i sin nya roman

Bild 1 av 2 Karolina Ramqvist bjuder in läsaren till sin nya roman.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2

En märklig berättelse om en adelsdam i exil på en öde ö ligger till grund för Karolina Ramqvists nya roman. Maria Schottenius har läst en stämningsfull roman som ändå mest liknar ett förarbete.

 

Karolina Ramqvist har under det senaste decenniet stillsamt tagit plats som en av Sveriges mest stilsäkra romanförfattare. I ”Flickvännen” från 2009 möter vi en flickvän till en gangster som bland annat rånar värdetransporter. Hon agerar som en överlägsen och distanserad barbiedocka, omgiven av dyra kläder, skor och väskor – lyx – i en flott villa under tomma timmar, i ständig väntan. 

I ”Den vita staden” som kom 2016 har flickvännen blivit helt ensam – oklart var den kriminelle pojkvännen finns, om han finns – och hon har fött ett barn, som hon ammar. Det är det enda hon gör denna vinter. Hon öppnar inte bruna kuvert eller svarar i telefon och det är på gränsen att hon öppnar dörren när kronofogden kommer för indrivning. Allt förfaller omkring henne och hennes verklighetskontakt är minimal. 

Denna frusna lilla thriller är ett mästerstycke i stil och elegans. Tydligt fokus, låg energiåtgång i berättandet. 

Mellan romanerna i serien kom ”Alltings början” 2012, som skildrade en ung kvinnas (sex)liv under några år i slutet av 90-talet. En ”slampsommar” – även den skickligt fångad.  

Så 2016 dök en liten essä upp, ”Det är natten”, där Karolina Ramqvist talar om sitt eget skrivande. Hon, eller hennes alter ego, bjöd hem till sitt skrivbord, till dunklet i sin lägenhet, till sitt liv som trebarnsmamma och läsande författare.

Och det är i stämningen av ”Det är natten” som hennes nya roman ”Björnkvinnan” befinner sig. 

Utgångspunkten är en autentisk historia från 1500-talet. En fransk adelsdam, Marguerite de la Rocque, får sona en osedlig förbindelse genom att hennes förmyndare och släkting forslar henne till en öde ö i Nordatlanten där hon får stanna i två och ett halvt år. Hon föder ett barn, bygger ett hus, odlar och lyckas överleva bland annat genom att skjuta björnar. 

Karolina Ramqvist fick höra berättelsen av en vän, och kunde sedan inte släppa den. Hon börjar leta efter historiska källor och hittar den hos tre renässansförfattare: Drottning Margareta av Navarra eller Marguerite d´Ángoulème, vetenskapsmannen och upptäcktsresanden André Thevet och novellförfattaren François de Belleforest.  För Ramqvist är dessa kontinenter av äldre texter och bilder en ny värld att erövra, hon är inte forskare, inte van att leta i äldre material, men låter sig inte hindras. Det omfattande och svåra arbetet med att nå in till historien blir till en sorts besatthet, som pågår i åratal, nätter och dagar. Viljan är stark och passionen. Det misstar man sig inte på. 

Nästa fråga är vad läsaren har för roll i det hela. Författaren har själv sina tvivel. Hon försöker under en middag: ”ingen verkade särskilt intresserad av att höra något mer om henne, men det berodde nog mest på min oförmåga att berätta. Inte ens en så fantastisk historia som den här kunde jag återge så folk ville lyssna och jag försökte att inte tänka på vad det sade om min oförmåga att skriva den”. 

Metoden är att låta läsaren vara med i hela processen. På bänken i idrottshallen när mamman, författaren, forskaren sitter på barnens träning och läser på paddan, och på golvet i barnkammaren. Berättaren korsklipper mellan källorna och i betraktandet av sitt eget liv. Hon berättar vad hon känner inför olika textställen, jämför hur de olika renässansförfattarna skildrar samma händelser, häpnar när hon får upp gamla skrifter på sin dator, går i gång på äldre kartor och bilder som hon kan stirra på i timmar. Hennes iakttagelser, tankar, känslor färgar berättelsen, eller snarare, gör berättelsen.

Tidigt i boken beskriver författaren hur hon reser tillsammans med sin 16-åriga dotter till Paris bland annat för att besöka slottet Roberval, som tillhört Jean-François de la Roque Roberval. Han blev för övrigt ihjälslagen i Paris, av en mobb. 

Resan innefattar en känsligt vidrörd relation där mamman får finna sig i att ha konkurrens av Snapchat. Samtidigt som dottern opåkallat ger henne tillåtelse att ta en cigarrett. Här har Karolina Ramqvist aldrig problem med att få med sig läsaren: Den klarvakna blicken, känslan för stämningar, de mjuka, eftertänksamma beskrivningarna. 

Det är svårare med det gamla källmaterialet. Ändå är jag med på många noter. Har själv fascinerats av Marguerite de Navarre, besökt Château d'Amboise i Loiredalen och känner mig sympatiskt inställd till projektet: En roman som gestaltar ett läsande. Något som kan jämföras exempelvis med Rachel Cusks trilogi; romaner som gestaltar ett lyssnande.

Ramqvist talar själv om komplikationen med sin research och vill ”låta mig genomsyras av stoffet så att sakuppgifterna blev ett med mig och jag bara skulle behöva skriva. Jag ville att hon skulle uppstå i mig…”

Men det är komplicerat och texten lyfter bara ibland. Ofta känns det som om vi deltar i ett detaljerat förarbete i väntan på den verkliga romanen.

Läs en intervju med Karolina Ramqvist om den nya romanen.