Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 12:58

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-sally-rooney-skapar-episk-rymd-i-korta-ogonblick/

Bokrecensioner

Bokrecension: Sally Rooney skapar episk rymd i korta ögonblick

Bild 1 av 2 Sally Rooney
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Bild 2 av 2

Irländska Sally Rooneys debut ”Samtal med vänner” blev en succé bland kritiker och läsare. Nu kommer hennes andra roman. DN:s Kristina Lindquist läser en genomgripande skildring av intimitetens väsen.

Connell har frågat den snyggaste tjejen i skolan om hon vill gå på avslutningsbalen. Det är helt logiskt att den här populära fotbollskillen gör så, ändå är det för honom som att kasta sig ut från ett stup: ”Och det var skönt att vara död, han ville aldrig mer leva igen”. Connell älskar nämligen en annan, han älskar Marianne – konstiga, äckliga, onormala Marianne. Det här är ursveket, själva syndafallet, som ska komma att prägla relationen mellan huvudpersonerna i Sally Rooneys roman för lång tid framåt. De slits isär, för att snart pressas samman igen, och igen. 

Vi följer bara Marianne och Connell under fyra år, men Rooney spänner med den skickliga författarens självklarhet upp ett slags episk rymd inuti detta korta ögonblick. På ytan är det inte mer än en berättelse om två omaka ungdomar som träffas på gymnasiet i den irländska periferin och som följer varandra till det fina universitetet i Dublin. Men läsningen är större. 

Här finns samma blick för status och detaljer, och samma flödande dialog som i den hyllade debuten ”Samtal med vänner” (2017), även om ”Normala människor” på flera sätt är en mindre utvecklad roman. I synnerhet handlar det om att omgivningen är mer skissartad denna gång. Connells mamma liknar en karikatyr av en varm och klok arbetarkvinna medan kylan hos Mariannes välbärgade mor känns igen från många skildringar av anglosaxisk överklass. Den senare insisterar på att manlig aggressivitet är en naturlig del av dotterns liv, och hon anser att Marianne saknar ”värme”. Med detta menar hon ”förmågan att tigga om kärlek av dem som avskyr henne”. Det är en dysfunktion som heter duga; ändå har den en ganska underordnad betydelse i boken.

Detsamma kan sägas om klasstematiken. Premissen är kittlande perfekt, med sina kontraster mellan inkomst och sådan status som i ett visst skede av livet inte går att köpa för pengar. ”Har inte Marianne en liten klocka som hon ringer i när hon vill påkalla hennes uppmärksamhet?”, som en klasskamrat hånfullt säger apropå att Connells mamma städar hemma hos den utstötta flickans rika familj. Väl på universitetet kastas rollerna om, här är det han som inte hör hemma. När de båda får stipendium är det för hennes del en trevlig kick för självförtroendet – för honom en livsförändrande materiell realitet. Pengar är det ”stoff som gör att världen blir på riktigt”.

Det är en skildring med vass blick; ändå framträder klass huvudsakligen genom beskrivna markörer, snarare än något som får avgörande konsekvenser för skeendet.

Det är – inser man snart – själva poängen. Den här romanen är nämligen ett universum som bara är stort nog för Connell och Marianne. De två existerar ensamma och oberoende av alla andra. 

Rooneys prosa har en erotisk laddning som med en sämre författare hade kunnat bli rent genant. Nu är det i stället både rörande och roligt hur Connells möte med skönlitteraturen (Jane Austen!) skakar honom på ett närmast sexuellt sätt.

Det Sally Rooney genomför i romanen kan beskrivas som en sorts studie av intimitetens väsen, och vad den gör med själva varat i termer av underkastelse och begär. ”Hon skulle ha lagt sig ner på golvet och låtit honom trampa på henne om det var det han velat”, skriver Rooney och vi vet att det är sant. När Connell rör vid Mariannes hud känner hon sig ”helig, som ett altare”, och i hennes närhet upplever han sig skild från världen, som en drunknad. Det är genomgripande, även för läsaren.

Visst finns det stundtals en del svagheter i bildspråket, som att vårt knepiga kärlekspar liknas vid två graciösa ”konståkare”. Men det kan också handla om att ”Normala människor” i så hög grad är en bild av ungdomen, i all dess klumpiga skönhet och desperation: ”Ibland när någon ser henne i ögonen, en busschaufför eller en tiggare, blir hon först chockad av insikten att det här faktiskt är hennes liv, att andra människor faktiskt kan se henne.” Det är där romanen befinner sig – i det sugande fältet mellan att leva på riktigt, och att bara vara en normal människa.

Läs mer: Intervju med Sally Rooney ”Jag skriver för att undersöka det dunkla i livet”