Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 16:42

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-tonsaker-sorgesang-over-forlorade-liv/

Bokrecensioner

Bokrecension: Tonsäker sorgesång över förlorade liv

David Chariandy. Foto: Joy van Tiedemann/Albert Bonniers förlag

Den kanadensiske författaren David Chariandys roman ”Bror” är becksvart, men språket är vackert på ett återhållet vis, skriver Ingrid Elam. 

När Francis och Michael var riktigt små tog deras mamma med dem till Rougedalen, en park som skär genom stadsdelen Scarborough i Toronto, för att de skulle uppleva natur. Hon satte en tallkvist under Francis näsa och han kände genast igen lukten som rengöringsmedlet ”Mr Clean”. 

Mamman städar dubbla pass för att försörja sig och sina pojkar, Scarborough är ett invandrartätt område med låg medelinkomst och -livslängd, pojkarnas pappa försvann för länge sedan, nu strävar hon för att hålla sina söner rena, hela och på rätt sida lagen. Det är en kamp med dåliga odds.

Historien om två bröder som växer upp under svåra förhållanden finns i många varianter; i David Chariandys roman ”Bror” är det Michael som berättar den. Han är nu närmare trettio, hans storebror Francis försvann för 10 år sedan. Michael sköter om sin mamma som är bokstavligen förlamad av sorg och därför tvingas sonen till tillfälliga arbeten i närheten så att han snabbt kan komma hem. En dag kommer en flickvän på besök och får Michael att långsamt, långsamt minnas barndom och uppväxt fram till det länge bortträngda ögonblick då brodern försvann. 

Fram växer bilden av två pojkar som har svårt att passa in. Deras mamma är från Trinidad, själva är de inte bara främmande i Kanada där de är födda, de sticker också ut bland gängen i Scarborough: de bär på en känslighet som gör dem särskilt sårbara. 

En enda gång, när de var små, tog deras mamma med dem till sin födelseö. Pojkarna sov i samma säng, en tupp gol, Michael var orolig men visste inte varför, sökte svar i sin brors ansikte. Och när denne märkte att han var iakttagen sa han: ”Var inte rädd”.  Francis fortsätter att skydda sin lillebror genom åren, intalar honom att ett bättre liv är möjligt, samtidigt som hans eget hopp falnar.

Chariandy är uppvuxen i Scarborough, med föräldrar från Trinidad. Han skildrar sin uppväxtmiljö med en exakt tonträff som Peter Kihlgård har överfört till svenska med lika exakt gehör: Det finns inget störande filter mellan berättarens sorgsna röst och mottagaren. Omedelbarheten förstärks också av att Michael aldrig analyserar eller förklarar vad brödernas utanförskap beror på eller vad det innebär för deras framtidsutsikter. Livet pågår tills det tar slut, Michael minns glimtvis och okronologiskt, luckorna får läsaren själv fylla i.

Så formar sig denna berättelse om två bröder och deras mamma till en sorgesång över förlorade liv i de moderna storstädernas utkanter. Mamman kom till Toronto för att få en bättre tillvaro, om inte för sig själv, så åtminstone för de barn hon kommer att få. 

Den enda gång hon reser hem till byn kan hon inte berätta för sin syster hur mycket sämre hennes liv har blivit med ändlösa timmar av hårt arbete för låg lön i ett bostadsområde där gängen suger in alla, skyldiga som oskyldiga, i ett dödligt våld. Hennes söner kan vara hur begåvade som helst, omvärldens förväntningar på en mörkhyad kille som vuxit upp i ett ”särskilt utsatt område” spärrar alla vägar, de kommer varken upp eller fram. 

Verkligheten är nattsvart, men Chariandys språk är vackert på ett återhållet vis, som den stillsamma vandringen i Rougedalen, när den lyste grön som färska tallbarr. Ljuset silar i tunna strimmor genom mörkret i denna gripande roman, skriven av en författare som trots allt har skrivit sig ut ur Scarborough.