Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:39

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-viktigt-poetiskt-arbete-med-hog-sockerhalt/

Bokrecensioner

Bokrecension: Viktigt poetiskt arbete med hög sockerhalt

Lina Hagelbäck, född 1971, debuterade 2013 med den prosalyriska ”Violencia”. Foto: Eva Bergström

Lina Hagelbäck skriver avsiktligt teatraliskt, men också tillskruvat roligt och oväntat. Viola Bao läser en originell poet som ibland blir lite för söt.

Lina Hagelbäck är de förhöjda känslolägenas, passionernas och begärets poet i den svenska poesin. I vår svala och neurotiska tid må den beskrivningen låta som ett nedsättande tillmäle, men i hennes poesi ryms i själva verket också just det neurotiska och svala. Sedan den högt hyllade debuten ”Violencia” (2013) har i Hagelbäcks författarskap de starka, klassiska litterära känslorna – förälskelse, förtvivlan – samsats med de mindre, svagare och mer svårplacerbara affekterna: oro, nervositet, urlakning, gullighet, illamående. 

Kanske är det därför man trots allt står ut med det högstämt preciösa, det Marguerite Duraskt innerliga, det blommiga bildspråket hos Lina Hagelbäck – för att det också är skevt, avsiktligt överdrivet och teatraliskt, och lika ofta tillskruvat roligt och oväntat. 

Precis som i ”Ömhetsmarker” från 2017, som skrevs tillsammans med Ulrika Nielsen, är det i den nya diktsamlingen ”Akut viol” ett du och ett jag som möts i dikten. Ett du och jag som i skrivandet och passionen glider in i varandra, förvandlas, som ”uppvaktade varandra / med brända violer och balsamverb”. Det extatiska och lustdrivna varvas med gränsupplösningens skräck, de tunga andetagen, bråken – och duets sjukdom, depression och hospitalisering. Där sipprar desperationen ur jagets rygg, ”sockervit, förtrollande”, där är ångern ”flygelsvart” och den älskade ”spiller ut [sig] på asfalten / förryckt och lysande”. 

Att skriva fram en sådan blick känns som ett oerhört viktigt arbete i vår tid, där vi ju lärt oss att förakta alla former av svaghet

Det är skickligt och originellt – Hagelbäck besitter som en av inte så många poeter i Sverige verkligen konsten att skriva. Samtidigt kan hennes högromantiska och naturlyriska ådra bli verkligt tröttsam. Förvisso har hon skalat av sig de flesta écriture féminine-klichéerna från tidigare diktsamlingar, men den romantiska klichén om skrivandet som feber, dröm och vansinne tematiseras tätt och med starkt patos. Djur- och naturmetaforerna duggar hastigt: duet är en ”trollslända”, jaget ”ett utkast till tordyvel”; duets depression ”sträva drakar” som ”stiger upp mot himlen”.

De många naturbilderna blir metaforer för det förvildade, vildvuxna, okontrollerbara – i känslolivet, skrivandet och kärleksrelationen. I detta ryms också det oordnade, skröpliga, sköra och svaga – som i Hagelbäcks poesi omfamnas med samma språkliga och blodfyllda varsamhet som allt annat. Att skriva fram en sådan blick känns som ett oerhört viktigt arbete i vår tid, där vi ju lärt oss att förakta alla former av svaghet, sårbarhet och odefinierbarhet, vars enda innebörd för oss är brist. 

Samtidigt gör Hagelbäcks baktunga naturmetaforer ofta det omdiktade mer ospecifikt än specifikt. Vad menas egentligen med rader som ”ejdrarna söker upp dig dagligen” och ”samtliga röda djur i skogen [har] redan hunnit para sig” – eller med en relationskonflikt som beskrivs som att ”en flock isbjörnar sovit på taket / och haft sönder stora sjok”. 

Snarare än att komma nära affekternas särskilda frekvens, valör och nyanser – detta som är Hagelbäcks mest värdefulla förmåga – stöter texten med dessa putsgulliga genvägar läsaren bort från dem. Istället får man en sötchock, som att ha förätit sig på karameller. 

Detta är dock inget ovanligt med hennes produktion. Kan någon vänlig redaktör som läser detta snälla befalla Hagelbäck att skruva ner romantiken och sockerhalten, och lägga örat och språket närmare det svårplacerbara, diffusa, undanglidande, som ju redan finns där.

Läs Rebecka Kärdes recension av Lina Hagelbäcks förra diktbok ”Ambivalencia”. 

Läs fler recensioner av nyutkommen lyrik, till exempel Magnus Bremmer om David Vikgren.