Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 13:00

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/bokrecensioner/en-dam-forsvinner-i-patrick-modianos-nya-roman/

Bokrecensioner

En dam försvinner i Patrick Modianos nya roman

Bild 1 av 2 Patrick Modiano på besök i Rinkebyskolan i samband med Nobelpriset 2014.
Foto: Bertil Ericson / TT
Bild 2 av 2

Nobelpristagarens nya roman följer en klassisk deckarstruktur, men bryr sig mindre om gåtans lösning än om frågorna som uppstår under utredningen. Patrick Modiano fortsätter undersöka minnet och glömskan, skriver Daniel Pedersen som har läst ”Encre sympathique”.

Det är omöjligt att säga om det är den litterära kröningen med Nobelpriset eller åldern som gjort att Patrick Modiano i sin nya roman snarare verkar vilja undersöka sitt eget skapandes villkor än att ”bara” skriva en ny roman.

Nyligen utkom ”Encre sympathique” (ung. ”Osynligt bläck”) i Frankrike och den är på ett sätt en typisk Modianoroman. Ett inledande citat av författaren Maurice Blanchot konstaterar att den som vill minnas måste anförtro sig åt glömskan, även om det är den absoluta glömskan, och att detta risktagande just är den vackra slump som blir till minne. Relationen mellan minne och glömska återkommer i nästan alla Modianos romaner, men framstår nu snarast som en teoretisk medvetenhet.

Romanens rörelse utgörs av ett sökande som riktar sig mot det förflutna och följer i grunden en klassisk deckares struktur. Någon är försvunnen och ska återfinnas: frågorna som ställs på vägen syftar till att föra historien framåt. Tidigt noterar den namnlöse berättaren att det i varje livs dossier finns vita fläckar, alltså sådant som man önskar dölja eller sådant man glömt. 

För berättaren är det en händelse i ungdomen, när han knappt tjugo år gammal fått provanställning på en detektivbyrå för att söka efter en försvunnen kvinna vid namn Noëlle Lefebvre. Redan efter två sidor tar dock anställningen slut och han lämnar byrån. Vad som därefter följer är minnet av undersökningen och hur han många år senare fortsätter sina efterforskningar.

Vad som skiljer ”Encre sympathique” från Modianos andra romaner är att han här nästan förvandlat själva minnets struktur och villkor till romanstoff. Redan titeln beskriver ett av minnets materiella villkor: bläcket. Det är med skrift som minnen kan nedtecknas och bevaras, det är skriften i arkiv och adressböcker som ger ledtrådar till var människor har bott och var de kan ha tagit vägen. Därtill uppträder en lång rad med mnemotekniska hjälpmedel. Det finns referenser till magnetband, listor, arkiv, böcker, fotografier, annonser, notiser, brev, internet och så vidare. Inte sällan är det närmast triviala detaljer som står i fokus, och berättaren kommer aldrig närmre svaret på varför madame Lefebvre försvunnit.

Vid ett par tillfällen vänder sig berättaren till läsaren, eller kanske snarare texten, och resonerar om hur det ska nedtecknas. Efter hundra sidor, när boken endast har kring trettio sidor kvar, vill berättaren undvika intrycket att mycket tid, ”redan hundra sidor”, ägnats åt denna undersökning. Den skrivandes kamp med både minnet och gestaltningen ges sålunda utrymme. Liknande passager återfinns i andra romaner, men framstår då snarare som en del av gestaltningen än ett ifrågasättande av den. 

De vita fläckar som flera gånger uppträder i romanen existerar inte bara i arkiven, utan också i människans levda minne. Karaktärerna gömmer, glömmer eller begraver erfarenheter och verkar komma i kontakt med sina erfarenheter först när någon frågar efter dem. Minnen visar sig också vara bedrägliga. En mans ansikte igenkänns på gatan, men är det verkligen han som berättaren tror att det är?  Eller är det ett minnets spratt, i ett försök att knyta ihop olika tider och händelser, med andra ord att ge dem ett narrativ?

Indirekt ställs frågan om vad en människa är och svaret blir att det är en fråga om perspektiv. Inte ens man själv kan säkert veta vem man är. Eller varför man agerar som man gör. Att svaren inte ges beror inte på att de är dolda, det beror på att de inte finns.

I slutet av romanen förändras perspektivet när den eftersökta kvinnan långt senare ges röst i mötet med berättaren. Platsen är inte längre Paris utan Rom, den stad som omnämns som ”glömskans stad”. Orsaken till uppbrottet omnämns inte exakt, den förblir dold och antydd, och när hon slutligen inför deras kommande möte bestämmer sig för att berätta vad som egentligen skedde är bokens sista sida nådd. Läsaren får ingenting veta. Kanske just för att det inte finns någonting att veta, kanske för att svaret inte var det väsentliga – det som var av betydelse var frågorna som ställdes längs vägen.

Romanen är inte Modianos mest rörande, kanske just på grund av att strukturen för den melankoliska värld där dikt, verklighet och minne blir ett blottläggs och bryter det som brukar vara berättelsens lågmälda magi. 

Det finns fullt av vackert sorgsna formuleringar, och titelns osynliga bläck dyker emellanåt upp som just det bläck med vilket man bör söka att skriva någons liv. Kanske hade i stället en floridablå färg, som återfinns i hans övriga romaner, varit att föredra då ytans speglingar här må glimma – men utan att antyda ett befriande djup därbakom.

Läs fler av DN:s bokrecensioner