Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-17 20:24

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/darfor-dras-vi-till-amoraliska-och-cyniska-rollfigurer/

Film

Därför dras vi till amoraliska och cyniska komedier

”Succession 2” Foto: Hbo/Kobal/REX

Triumfen för tv-komedier som ”Succession” och ”Fleabag” på Golden Globe-galan är även en framgång för de amoraliska rollfigurerna. Kristofer Ahlström försöker förstå varför vi älskar att flockas kring de mest cyniska komediserierna.

En man går in på sitt kontor och ställer sig framför det väldiga panoramafönstret och tittar ut över Manhattans stadssilhuett. Man förstår att han befinner sig i ett tillstånd av reflektion: ansiktet är arrangerat i en bekymrad, eftertänksam min. Sedan drar han ner gylfen på byxorna och börjar onanera med kraftig emfas.

Mannen, Roman Roy, är del av mediedynastin Roy – en framfantiserad korsbefruktning av maktsläkterna Murdoch och Trump – som tv-serien ”Succession” handlar om. Patriarken Logan Roy förnedrar människor öppet och pissar på mattor för att markera sitt revir, hans son Kendall är manipulativ och självgod, dottern Siobhan ljuger och bedrar skoningslöst, Connor är en verklighetsfrånvänd opportunist med politiska ambitioner.

Seriens manus känns ofta som en skärmdump från Twitterflödets mest ljusskygga trollhörn, där förolämpningar, invektiv och hot hör till vardagen: ”Du ser ut om ett svettigt lik” eller ”Du ser ut som en dildo doppad i skäggrester.” Det säger något om vår tid att serien baserad på en av världens mest kända tragedier – ”Kung Lear” – i våra rutor spelas upp som en komedi.

”Succession” är nämligen en mörk humorserie om en syskonskaras inbördeskrig om pappans bekräftelse och mediekonglomerat. Med tanke på att familjen är en hink med giftormar kan det kännas mycket begärt att avkräva oss intresse för hur det ska gå för dem. Jag frågar därför Malin Bergström, barnpsykolog och forskare på Karolinska institutet, om vilka bevekelsegrunder som finns för de osympatiska familjemedlemmarna i ”Succession”.

Jeremy Strong och Brian Cox i ”Succession”. Foto: Hbo/Kobal/REX

Hon ser serien som en karaktärsstudie för ökad förståelse av hur makthungern väcks av att växa upp i en sådan miljö, med sådana relationer, där knivhuggen i ryggen kommer från dem man ska vara tryggast hos: ens familj.

– Och sen kan nog alla känna att vi förhåller oss till våra föräldrar på ett lite småsorgligt sätt livet igenom. Oavsett om det handlar om kampen om deras gunst, eller om man har valt att skita i det – så måste man ändå alltid förhålla sig till dem. Det har i serien dragits till sin spets, men grundkänslan kan alla relatera till, säger hon.

”Successions” familjeförpackning av cynism är långtifrån den enda tv-komedin i dag som anammat mörkret som motiverande kraft. Med serier som ”Veep”, ”Rick & Morty”, ”It’s always sunny in Philadelphia”, ”BoJack Horseman”, ”Broad city” och i viss mån ”Fleabag” och ”Barry” har det känslostörda blivit hett. Det är berättelser om alkoholiserade, traumatiserade, amoraliska och osympatiska människor som man på något sätt ändå ska identifiera sig och skratta med eller åt. Det är skildringar av en värld där uppmuntrande kommentarer och goda gärningar hånas och bestraffas. 

Phoebe Waller-Bridge i ”Fleabag”. Foto: Amazon

 

En av mina favoritfigurer i det moderna tv-landskapet är Illana i komediserien ”Broad city”, om två fattiga tjejer i New York. Ilana knarkar, bajsar i folks skor, är arbetsskygg och bortskämd, kan inte vara trogen i en relation och har en hemlig mobiltelefon för att obehindrat kunna ta emot dick pics. Allt borde tala emot att fatta tycke för en sådan person.

Iiana Glazer och Rachel Dratch i ”Broad city”. Foto: MediaPunch Inc/Alamy Stock Photo

Men på ett sätt är det just därför det funkar. Det kan bäst beskrivas med relationspsykologins anknytningsteori: tack vare huvudpersonens gränslösa och oförutsägbara beteende skapas ett ambivalent förhållande till denne, och en sådan kan vara mycket intressantare att följa än någon som hela tiden stryker medhårs. 

– På psykologispråk kallas det oförutsägbara beteendet för intermittent förstärkning, att man aldrig vet vilket uppträdande man ska få uppleva, och inget är lika starkt kitt för att hålla dig kvar, säger Malin Bergström.

Överhuvudtaget har elakheten mycket större svängrum än vänlighet. Moralen har begränsningar, omoralen är gränslös. Och eftersom humor bygger på överraskning så blir den som går över smaklöshetens gräns tacksam att följa. Det menar psykologen och författaren Per Naroskin. 

– Den som fortfarande är bunden av konventionens och vänlighetens spelregler tvingas backa efter varje felsteg och rör sig förväntat över humorns spelplan. Och eftersom en av huvudingredienserna otvivelaktigt är oväntade vändningar så blir den gränslöse roligare, säger han. 

Varje gång en kulturyttring tolkas brukar den kallas en lathund till sin samtid, oavsett om det handlar om eskapism (”Man vill fly den mörka samtiden!”) eller realism (”Den speglar den mörka samtiden!”). 

Det må vara en sliten förklaringsmodell, men ”Succession” skulle aldrig ha funnits utan en verklighet där rika människors affärsintressen är överideologi för medielandskapet och världspolitiken. När Donald Trump satte sin svärson Jared Kushner på uppgiften att lösa Mellanösternkonflikten var det så deprimerande att man var tvungen att skratta åt det. Vilket man får göra i ”Succession”: Connor, den äldste sonen i syskonskaran, har politiska ambitioner och ser likheter mellan att anordna en insamlingsmiddag och att mäkla fred mellan Israel och Palestina: ”Jag hoppas att bordsplaceringen funkar. Om den gör det – se upp, Mellanöstern! För jag kan fixa vad som helst!” 

Bill Harder och Sarah Goldberg i ”Barry”. Foto: ISABELLA VOSMIKOVA,

Kanske är komedi det bästa sättet att behandla maktlöshet. Åtminstone tror forskarna det. I studien ”Too close for comfort, or too far to care? Finding humor in distant tragedies and close mishaps” skriver forskaren Peter McGraw att det är viktigt med ett visst avstånd – även socialt – till det man skämtar om. Till exempel avståndet mellan fattig och rik, anställd och chef. 

– Sociala hierarkier och makt är centralt för oss människor och att få garva åt folk som har makt och gör bort sig tilltalar något inom oss, säger Malin Bergström.

Därför finns också en annan lockelse med att se hur det går för de osympatiska karaktärerna: förhoppningen att det ska gå åt helvete, tilltron att något slags poetisk rättvisa ändå ska skipas.

Om skräckförfattaren HP Lovecraft tog sitt nihilistiska tankegods om mänsklighetens uselhet och universums kosmiska fasor, men i stället för skräckromaner skrev en tecknad komediserie om det – då skulle den vara snarlik Netflixsuccén ”Rick & Morty”. Den handlar om en briljant men försupen och människohatisk vetenskapsman, Rick, och dennes systerson, Morty. Trots att Rick bemästrar interdimensionellt resande och kan klona liv är han övertygad om att världen är en hopplös plats: ”Ingen existerar av fri vilja, ingen hör hemma någonstans, alla kommer att dö”, är insikten Morty drabbas av i ett avsnitt. Hans lösning på den existentiella krisen? Att titta på tv.

Att ”Rick & Morty” är en tecknad serie är viktigt. Den är målad i grälla färger och karaktärerna talar i lustiga tonfall, allt det man förknippar med barnunderhållning. Det gör det också enklare att kullkasta de förutfattade meningarna om vad en sådan kulturform ska innehålla, och dela ut morfaderliga livsvisdomar som: ”Du är ung, du har hela livet framför dig, din analöppning är fortfarande trång men töjbar.” Det skulle kunna vara en mening tagen ur ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”, men är från den mest populära komedin bland millennials i USA.

En annan animerad Netflixkomedi, ”BoJack Horseman”, är nu inne på sin sjätte säsong. Titelfiguren är en häst, och eftersom Disney programmerat vårt kulturella medvetande att charmas när tecknade djur gör människolika saker så använder serien fabelformatet till att utforska mänsklighetens sämsta sidor: BoJack är självupptagen, ibland självmordsbenägen, djupt deprimerad och gravt alkoholiserad. 

Den tecknade formen kan ta ut svängarna och berätta så råa och realistiska historier att de skulle vara nästan omöjliga i spelfilmsversion. Som scenen där BoJack och en tidigare barnstjärna snortar heroin från ett skivomslag så att hon dör av en överdos.

”BoJack Horseman” Foto: Netflix

Men ”BoJack Horseman” är även subversiv mot en annan humorform: sitcomen (så pass att serien myntat en egen genrebenämning, sadcom, sorgsen komedi). På 1990-talet var BoJack stjärna i ”Horsin’ around”, den typen av tillrättalagda, sedelärande situationskomedier som dominerade tablåerna förr (tänk ”Huset fullt” eller ”Cosby”), och som knappt existerar längre. Genom att hela tiden kontrastera verkligheten mot de seriernas förljugna och smöriga världsbild blir ”BoJack Horseman” en välbehövlig sanningssägare om mörkret under den välkammade ytan. 

När en kritiker beskrev serien ”som Seinfeld på crack” anammade tv-kanalen genast epitetet som seriens officiella tagline.

På samma sätt är anti-sitcomen ”It's always sunny in Philadelphia” en revolt mot godhjärtade serier som ”Vänner” eller ”How I met your mother” där vänskap betyder allt och skratten alltid är betryggande pålagda. 

”It’s always sunny”, som nu gått in på sin fjortonde säsong, har i stället den officiella premissen ”en grupp vänner som bryr sig mycket lite om varandra”. Det är otroligt befriande att följa ett gäng lösdrivande människor som för en gångs skull helt saknar lojalitets- eller ansvarskänslor, aldrig lär av sina misstag, aldrig växer som människor. När en kritiker beskrev serien ”som Seinfeld på crack” anammade tv-kanalen genast epitetet som seriens officiella tagline.

Första säsongen av ”It's always sunny in Philadelphia” – serien är inne på sin fjortonde säsong. Foto: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

Dagens cyniska serier som ”BoJack Horseman” eller ”It's always sunny” kan nå fram med ett mänskligt eller samhällskommenterande budskap just eftersom de lanserat sig som genomskådande och sanningssägande. Med orädd och politiskt inkorrekt humor lyckades ”It's always sunny” redan i första säsongen briljant beta av rasism, abortfrågan, vapenlagar, sex med minderåriga och cancerdiagnoser, eftersom serien aldrig blir predikande eller helylle. 

Min favoritscen någonsin är när huvudpersonen Mac kommer ut som gay. Efter att på olika desperata sätt ha försökt dölja det – som att betala en kvinna med PCP för att hon ska påstå att de legat med varandra – bestämmer han sig för att avslöja sin sexuella läggning för sin stränga pappa. Sedan följer ett fem minuter långt performativt dansstycke mot en helsvart fond på en scen täckt av regnvatten. 

Det som skulle känts ironiskt eller präktigt i klumpigare händer blir en utsökt koreograferad uppvisning av sårbarhet och styrka. I synnerhet som Mac samtidigt är en limsniffande antisemit.

– Det är alltid en större lockelse och attraktion med en person som först är otrevlig och avvisande och sedan vips blir sympatisk, än en hyvens kille som är kelig och schyst från starten, säger Per Naroskin och fortsätter:

– Som det står i Bibeln om Jesus liknelse om det förlorade fåret: Det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Läs mer:

Greta Thurfjell: Därför är sveken och lögnerna i ”Succession” befriande mänskliga 

Kulturkommissionen: Vem får man älska i ”Succession”?

Kerstin Gezelius: Glädjelöst på årets Golden Globe