Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:14

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/dream-theatre-levererar-mer-teknik-an-spelgladje-pa-cirkus/

Konsertrecensioner

Dream Theater levererar mer teknik än spelglädje på Cirkus

Gitarristen John Petrucci är den enda i gänget som lyckas översätta sina färdigheter till något betydelsebärande, genom raka metalriff och vackra små melodier. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Tekniken är ett självändamål för maximalistiska bandet Dream Theater, skriver DN:s Noa Söderberg. Alla anordningar på scenen för tankarna till en 14-årings gejmingdator. Det är mer ettor och nollor än känsla.

Dream Theater är en pojkrumsvariant av nästan all modern rockmusik. De mest uppenbara inspirationskällorna är Rush, Yes, Iron Maiden och Toto, men kisar man hörs både The Beatles, Queen, David Bowie och Oasis. Bland andra. Progressiv metal bygger på maximalism, och Dream Theater har dragit det till sin spets.

Maximalism är också det diplomatiska sättet att beskriva hur de presenterar sig live. Efter tappert animerade introfilmer föreställande rymdbaser, humanoida robotar och kretskort – tänk 00-talsdokumentärer om den androida framtiden – går de ut på en neonblått skimrande scen. Halva ytan äts upp av ett överdådigt trumset och en keyboardanordning som kan snurra runt sin egen axel. Det känns som att kliva in i en 14-årings gejmingdator.

Inramningen passar utmärkt, eftersom det här bandet handlar om en enda sak: teknik. Hos genrekollegor som Mastodon och Opeth är det tekniskt komplicerade ett medel för att framkalla hypnotiska och andliga effekter. För Dream Theater är det ett självändamål.

Konserten blir därför ett fullständigt förkrossande överflöd av intryck. Under nästan tre timmar (inklusive paus) plockar bandet på kirurgisk väg ut en liten, liten bit mänsklig spelglädje, den där oförklarliga impulsen som vem som helst kan känna när de har ett instrument i händerna, och multiplicerar den en miljon gånger på digital väg. De här killarna, om några, borde vara rädda för att ersättas av AI.

Även den övergripande historien från konceptalbumet ”Metropolis pt 2: Scenes from a memory”, här framförd i sin helhet, bygger på fascination för sina egna berättartekniska vändningar. Triangeldramat, som avslutas med dubbla plot twists och tidsresor, säger egentligen inte så mycket alls. Den verkliga mänskliga erfarenheten lyser med sin frånvaro.

Små andningshål finns i John Petruccis gitarrspel. Han är den enda i gänget som lyckas översätta sina färdigheter till något betydelsebärande, genom raka metalriff och vackra små melodier. De får leva i några sekunder åt gången, innan de åter dränks i ettor och nollor.

Läs fler texter av Noa Söderberg och fler av DN:s konsertrecensioner