Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 03:52

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/elegant-fodelsedagspresent-for-hela-sveriges-konserthus/

Konsertrecensioner

Elegant födelsedagspresent för hela Sveriges konserthus

Dirigenten och violinisten Tobias Ringborg under jubileumskonserten ”40 år av musik” i Berwaldhallen. Foto: Arne Hyckenberg

Molly Kiens ”Seneca Rocks” påminner om det bergiga landskapets överrumplande kraftfullhet, som en blinkning till 40-åriga Berwaldhallen som ligger inbäddad i graniten. DN:s Johanna Paulsson har varit på jubileumskonsert.

För att inte störa Djurgårdsnaturen ligger Berwaldhallen insprängd i Stockholmsgraniten. Utformningen – som en klippa täckt av grönska – fick amerikanskfödda tonsättaren Molly Kien att se likheterna med barndomsminnet av naturen kring Seneca Rocks. Därav namnet på hennes nya dubbelkonsert för viola och fagott, som i onsdags fick sitt uruppförande och avrundade firandet av Berwaldhallens 40-årsjubileum. 

Det kvartslånga stycket inleds ljust och spirande, men låter småningom dramatiska dissonanser och mullrande inslag påminna om det bergiga landskapets överrumplande kraftfullhet. 

Med undantag för några av den nutida musikens mest nötta slagsverksgrepp är ”Seneca Rocks” en oavbrutet intressant och mycket elegant inslagen födelsedagspresent till hela Sveriges konserthus. Nog kan man höra att Kien studerat för Sven-David Sandström. Men hon har sitt eget sätt att arbeta in de vassa klippornas kontraster. Den klangligt skeva gränsupplösningen för tankarna till hennes tidigare stycke ”Smarginatura” och skapar ett suggestivt lockande sug. 

Solisterna Eriikka Nylund (viola) och Fredrik Ekdahl (fagott) har inledningsvis tämligen anonyma roller mot orkesterfonden, men får småningom kliva fram i en kadensliknande passage. Lite som ett kivande par, där violan käftar emot den mer lyriskt lugna fagotten.

Även när Berwaldhallen invigdes 1979 framfördes Franz Berwalds tredje symfoni ”Sinfonie Singulière”, komponerad 1845, men uruppförd 60 år senare. En musik som från första stund känns bevingad och besjälad med naturen på ett sätt som långt senare blev synonymt med Sibelius. 

Berwald lämnade det trånga svenska musiklivet, drog till Berlin och gjorde framgångsrik karriär som ortoped. Inte undra på att livsbejakande hornfanfarer och rytmisk energi än i dag kan få denna symfoniskt friska fläkt att framstå som den felande länken mellan Beethoven och David Bowie. 

Stenhammars ”Två sentimentala romanser” har åldrats sämre. Med Tobias Ringborg i dubbelrollen som dirigent och violinsolist blev det ett smäktande vykort från förr. Må så vara med känsla.

Fotnot: Konserten spelades in och sänds i Sveriges Radio P2 den 24 januari.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner