Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 13:00

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/film-tv/git-scheynius-lauren-bacall-vande-uppochner-pa-hela-stan/

Film

Git Scheynius: Lauren Bacall vände uppochner på hela stan

Git Scheynius. Foto: Kevin Chang

Under sina första 30 år har Stockholms filmfestival förvandlats från en grabbig klubb till en mötesplats för kvinnliga visionärer. Festivalchefen Git Scheynius blickar också tillbaka på en gästlista med namn som Lauren Bacall, Quentin Tarantino, Francis Ford Coppola och Isabelle Huppert. 

Faxen krånglade när den 29-åriga Git Scheynius försökte skicka en inbjudan till b-filmskungen Roger Corman. Men när den färska festivalarrangören tittade närmare såg hon att inbjudan ändå gått iväg – och att det kommit svar lika snabbt: ”Jag kommer!”, stod det kladdat över originalet. Corman, som fostrat en generation regissörer däribland Francis Ford Coppola, hade bestämt sig på nolltid. Att det tog hans adept 25 år att tacka ja till att besöka Stockholms filmfestival är en annan historia.

När den första upplagan av Stockholms filmfestival ägde rum hösten 1990 hade Berlinmuren knappt slutat falla, ”Twin Peaks” hade svensk tv-premiär, internet ännu okänt, ingen hade mobiler och hemmafilm var lika med moviebox och en vhs-kassett.

– Vi satt tolv personer intryckta i en hyrd etta och hade bara en dator att slåss om, minns Git Scheynius som startade festivalen med den dåvarande filminköparen för SVT Ignas Scheynius och klubbarrangören Kim Klein. 

En vecka innan första festivalen skulle äga rum slets dörren upp. Utanför stod den amerikanske regissören Everett Lewis med ryggsäck och stirrade på de svettiga, rufsiga arrangörerna och sade förundrat: ”Va, är det så här man gör en festival?”

– Ha ha, han fattade inte att han kommit en vecka för tidigt! 

Everett fick i alla fall kompensation för sin tidiga ankomst. Debuten ”The natural history of parking lots” vann historiens första bronshäst för bästa film. Det är ingen film som gått till historien direkt, men den angav tonen för en ny sorts filmfestival i Sverige som gick hand i hand med den amerikanska indieboomen och fokuserade på nya regissörer.

Även en ung Lars von Trier kom tidigt till festivalen, med ”Europa”. Hans excentriska läggning var välutvecklad redan då, berättar Git Scheynius. Dansken vägrade låta sig fotograferas om han inte först fick ett komplett lussetåg till sitt hotellrum.

Att Quentin Tarantino gästade Stockholm med sin debutfilm ”Reservoir dogs” 1992 och blev kär i stan, var kanske ändå den bästa möjliga marknadsföringen. 

– Jag såg att att han satt och skrev i en hotellbar, och jag frågade om det var en film. Han svarade ja, och att den kanske skulle heta ”Pulp fiction”, om det blev något.... Han skrev faktiskt in en Stockholmsscen, men den kom inte med.

Git Scheynius, chef för Stockholms filmfestival. Foto: Kevin Chang

Efter Guldpalmen för ”Pulp fiction” två år senare kom Tarantino tillbaka och vann en hel famn full av tunga priser, bland annat fick en frånvarande John Travolta pris för bästa manliga skådespelare. 

– Tarantino lovade på stående fot att åka direkt ut i den öken där Travolta var och filmade. Jag vet att han gjorde det, för vi fick ett tackbrev från Travolta som beskrev just den situationen, berättar hon. 

– Tanken var aldrig att skapa en klubb för inbördes beundran. Vi ville försöka sätta Stockholm på den internationella festivalkartan, med fokus på möten mellan publik och filmskapare. Det är fortfarande det som driver mig, trettio år senare och det känns allt viktigare för människor i en digital tid, säger Git Scheynius som tog över ledarskapet redan i festivalens ungdom. 

Festivalteamet sitter inte i en etta längre, men det labyrintiska, stramt svartvita kontoret mitt i city är fullt av folk och armbågsnära arbetsplatser, fler väntas när festivalen går in i stabsläge.

– Även om vi kände ett stort stöd från publiken redan från början, fattade vi direkt att det skulle ta minst tio år att få festivalen på fötter – och det var jag beredd att ge. När vi, ungefär vid den tolfte festivalen, började gå jämnt upp ekonomiskt var jag helt utmattad men tänkte ”vad fan, nu vill jag ju njuta av de goda åren också”, säger Scheynius.

Vid sidan av nyblivna filmskapare har festivalen alltid vinnlagt sig om att få försöka locka de stora namnen, en imponerande stjärnparad som gett upphov till många bra historier. Här finns en 88-årig Elia Kazan som bara ville äta tomatsoppa och helst köra runt med bil för att Stockholm påminde honom om barndomens Istanbul och den pingisgalna Susan Sarandon som insisterade på att få äta middag med Jan-Ove Waldner. Scheynius glömmer heller aldrig Lauren Bacalls besök.

– Hon var som en egen festival i sig som vände uppochner på hela stan. Att se henne och Harriet Andersson sitta och snacka Bogart och Bergman, för att sedan dra iväg i en vit limousin tillsammans, var helt magiskt.

Hon grämer sig fortfarande över att ha missat några av de stora. Akira Kurosawa tackade ja, men krävde två förstaklassbiljetter för sin onda rygg. Festivalekonomen sade blankt nej. Git Scheynius gick ut sparkade på soptunnor i ren frustration. Kort senare dog den japanska mästaren. 

Nya vågen-ikonen Jean-Luc Godard lovade 2001 dyrt och heligt att komma i egen hög person för att ta emot hederspriset – vilket var ett krav – men skickade ett sjukintyg i sista stund.

– Han faxade som en galning; ”Var är min häst, var är min häst?” Till slut kom det en teckning av skönheten och odjuret där den sistnämnda frågar efter ”sin häst”. Jag blev så förbannad att jag knycklade ihop teckningen. En medarbetare sade till mig: ”Är du medveten om att du har förstör ett originalverk av Godard nu?” Men han fick priset i alla fall.

Git Scheynius. Foto: Kevin Chang

I början hade Stockholms filmfestival en lite grabbig, amerikanskfixerad stämpel. Men i takt med att festivalen växt har mångfalden blivit allt större. Ett av årets tre stora karriärpriser, Stockholm achievement award går till den iranske aktören och manusförfattaren Payman Maadi  (”Nader och Simin – en separation” och aktuella ”Just 6,5”). Sedan ett drygt decennium är det också betydligt bättre genusbalans i programmet.

– Jag förstod att jag var en av få kvinnliga festivalchefer i världen och att festivalprogrammen generellt var väldigt ojämnställda, men jag trodde ärligt talat att det skulle bli bättre av sig själv med tiden. Men det hände inte, så då tog vi itu med att leta fram kvinnors filmer. Det gav omedelbar effekt, sedan 2004 har nio kvinnliga regissörer vunnit Bronshästen för årets bästa film.

Hon säger att hon det är i den andan hon vill fira festivalens 30-årsjubileum. 

– I år satsar vi på moderna kvinnliga visionärer som Céline Sciamma, som får ta emot Stockholm visionary award, liksom magiska Mati Diop med ”Atlantics” samt Johanna Hogg med ”The souvenir”, och ja, vi kommer att ha 40 procent kvinnor totalt.