Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:57

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-avancerad-foryngringskonst-i-gemini-man/

Filmrecensioner

Filmrecension: Avancerad föryngringskonst i ”Gemini man”

Will Smith och Mary Elizabeth Winstead i ”Gemini man”. Foto: Ben Rothstein

Ang Lee fortsätter experimentera med filmteknik, denna gång i ett dubbelgångardrama i actiontempo. Även om själva intrigen är måttligt engagerande, så blir ”Gemini man” åtminstone rolig som en metaberättelse om filmstjärnors åldrande.

Ang Lees kamp mot rörelseoskärpa fortsätter. Regissören experimenterade med höghastighetskamera i 2016 års ”Billy Lynn’s long halftime walk”, som floppade i USA och aldrig ens fick svensk biopremiär. I stället för 24 använde filmen 120 bilder per sekund, vilket resulterade i en oöverträffad tydlighet som stack i ögonen.

 I ”Gemini man” fortsätter Lee att testa publikens tolerans för skärpa – här handlar det knappast om något filmiskt skimmer i traditionell mening. Det gör den första kvarten i filmen till en intressant stilstudie, med några utmärkande tredimensionella kompositioner, inklusive ett krökande höghastighetståg. 

Kanske är det rent av mer spännande än filmens andra bravurnummer: den datoranimerade föryngringen av Will Smith. I ”Gemini man” spelar han en yrkesmördare i statens tjänst, som utan sin vetskap har blivit klonad och slutligen konfronteras med en yngre version av sig själv. 

Eftersom filmen har utvecklats i 20 års tid, i väntan på teknologiska framsteg, har den redan blivit omsprungen av Jason Bourne-serien. Men även om själva intrigen knappt är måttligt engagerande, så blir ”Gemini man” åtminstone rolig som en metaberättelse om filmstjärnors åldrande.

Det är omöjligt att fly från sitt yngre jag, kanske särskilt för filmstjärnor.

Skådespelare har i alla tider hotats av nya ansikten och därför tagit till alla möjliga medel och ingrepp för att behålla fräschören. I ”Gemini man” jagas Will Smith i stället av sig själv, i en hälften så gammal upplaga. Tekniken har redan öppnat upp för helt virtuella rollprestationer, från andra sidan graven. Något minnesvärt skådespeleri står väl inte Will Smith den yngre för i ”Gemini man”, men deras samspel är kusligt fascinerande.

Den gamla superdödaren berättar att han inte längre klarar av att se sig själv i spegeln, vilket kommer till elegant användning i filmen. Vid deras första möte skymtar han sin kopia i vattenpölar och andra reflekterande ytor, och i backspegeln på motorcykeln innan den blir sönderskjuten. Det är omöjligt att fly från sitt yngre jag, kanske särskilt för filmstjärnor. För Will Smiths del väntar närmast ännu en uppföljare till actionsuccén ”Bad boys” från 1995.

Se mer: Tre andra filmer på temat dubbelgångare: ”Dead ringers” (”Dubbelgångare”, 1988), ”The Prestige” (2006), ”Black Swan” (2010).

Läs fler filmrecensioner i DN