Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 00:56

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-julstokiga-jag-kommer-hem-igen-till-jul-far-for-lite-sagt/

Filmrecensioner

Filmrecension: Julstökiga ”Jag kommer hem igen till jul” får för lite sagt

”Jag kommer hem igen till jul” Foto: josef persson

Peter Jöback tycks mest bekväm när han får bränna av sitt leende och sjunga ut. Johannes Kuhnke ger betydligt större tyngd till sin roll i brödradramat ”Jag kommer hem till jul” som försöker blandar humor och allvar, men blir ett bitvis ologiskt juldrama.

Behovet av rejäl svensk julfilm, som får familjerna att gå man ur huse är minst sagt trängande. Inte minst som publiksiffrorna för årets svenska filmer sviktat betänkligt. Det talas om det sämsta bioåret på flera år – men enligt seden brukar det komma något räddande statistiskt plus i säsongens sista skälvande timmar och ända in på nyåret.

Kalkylen räknar hårt med Ella Lemhagens ”Jag kommer hem igen till jul”. 

Det handlar inte bara om Peter Jöback och denne vår främsta musikalstjärnas framgångsrika samling julsånger i full exponering, utan också om ett manus som delvis bygger på hans egna mörka erfarenheter av sexuella övergrepp och alkoholism i familjen. Till det kommer Ella Lemhagens redan bevisade handlag med att blanda munterhet och barngehör, tänk filmer som ”Tsatsiki, morsan och polisen” och ”Tur & retur”.

Ambitionen är tydlig. Här samlas en stor familj till traditionellt och överdådigt julfirande, inklusive den internationellt framgångsrika sångaren som för första gången på många år kommer hem till den snöhöljda högtiden. Man anar både ”Fanny och Alexander” och ”Så som i himmelen” som inspirationskällor.

Allt ska vara som det alltid har varit i den juldekorerade gamla släktgården med glitter och ståhej. Men till det kommer alltså några dagar av uppgörelser med familjens mörkare hemligheter. Främst rör de bröderna Simon (Peter Jöback) och Anders (Johannes Kuhnke). Deras inbördes såriga förhållande står i fokus: den ene som for bort, den andre som blev kvar.

Men filmen använder så att säga av två violiner (minst) när den borde låtit en violin räcka. Till berättelsen om brodersavund och slutgiltig försoning i Dylans ”Jag tror på dig” läggs svår sjukdom, en förestående skilsmässa, ett bortsupet arv, en uppgörelse med en gammal förövare – allt interfolierat av och byggt på julmusik som lättnad och tillflykt med kyrkokören.

”Vi måste tala med varandra!” är en replik som sägs både en och flera gånger medan juldagarna rullar på fram till den stora juldagskonserten. Så mycket sagt blir det dock inte, utom möjligen av styckets klarsynta barn.

Direkt ledsamt blir det att se Loa Falkman reducerad till en krumelur, en farbror som med yvigt hår och julsupen i ständig beredskap som leder snapsvisorna och blåser in julen med kraftfulla trumpetstötar.

Han får inte säga någonting över huvud taget.

Det är uppenbart att det blir svårt att få de förhöjda dramatiska ögonblicken, som ska sammanfatta mörkret i en hel familjehistoria, att samsas med vardagsrealistiskt komiska betraktelser av julstöket.

Peter Jöback tycks mest bekväm när han får bränna av sitt leende och sjunga ut på konsertscenen. Johannes Kuhnke ger betydligt större tyngd till rollen som den äldste sonen som får se sin lillebror stjäla rampljuset. 

Men bägge två får liksom de övriga brottas med ett tämligen bräckligt konstruerat och bitvis ologiskt juldrama. Suzanne Reuter som den traditionsbundna modern och Jennie Silfverhjelm som stjärnans kloka svägerska hittar ändå någorlunda rätt i balansgången mellan uppgörelser och vardagsrealism.

Men farbrors blåsning går också publiken på om den önskat sig något annat än denna tulipanajulros till tonerna av julens alla vackraste slagdängor.

Se mer. Tre andra svenska julfilmer: ”Tomten är far till alla barnen” (1999), ”Tjuvarnas jul – Trollkarlens dotter” (2014), ”En underbar jävla jul” (2015)

Läs fler filmrecensioner i DN.