Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 14:56

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-tiden-star-stilla-i-en-komikers-uppvaxt/

Filmrecensioner

Filmrecension: Tiden står stilla i ”En komikers uppväxt”

Bild 1 av 2 Ur ”En komikers uppväxt”.
Foto: SF Studios
Bild 2 av 2 Johan Rheborg.
Foto: SF Studios

Långlivade ”En komikers uppväxt” visar att mobbning är evigt aktuellt. Men det känns som tiden har stått stilla i den nya långfilmsversionen som känns stum och trög trots den gripande historien.

Mobbning i skolan är ett evigt helvete, som de flesta tyvärr kan relatera till oavsett ålder. Det ser man inte minst på hur många som läst, och fortfarande läser, Jonas Gardells självbiografiskt färgade ”En komikers uppväxt” som kom som bok 1992 (och omgående blev tv-serie med Björn Kjellman i vuxenrollen). Åtta år senare fick dessutom alla åttor i landet boken i present av Skolverket. 

En väl genomtröskad historia med andra ord. Det är kanske inte svårt att förstå lockelsen i att öppna upp huvudpersonen Juhas värld och återigen vädra hans dåliga samvete. En ny tid, en ny publik. Men i långfilmen ”En komikers uppväxt” har tiden stått märkligt stilla. 

Vi kastas tillbaka, än en gång, till den där murriga sjuttiotalsbubblan med hala träskor, utsvängda brallor, bollekar på gatan, serietidningsmys och hippor – komplett med en vision av den hemska kontaktlösheten mellan barn och vuxna som nog många medelålders minns med viss fasa.

Nytt med dagens tolkning av historien är att huvudpersonen Juhas vuxna jag är betydligt äldre än i tv-serien, en grånad stjärnkomiker som haft fyrtio år på sig att misslyckas förtränga det som hände den där tiden i sexan; sveken, slagen, skammen, självmordet, sorgen. 

Det där tidsperspektivet är kanske det som gör mest ont, trots att dåtidsplanet i filmen är en kavalkad av våld, förödmjukelser, maktspel och vuxna som blundar. Den minutiöst tidstroget scenograferade filmen växlar smidigt mellan då och nu, med störst energi i Juhas barndomsminnen. 

Johan Rheborg och Jakob Eklund i ”En komikers uppväxt”. Foto: SF Studios

Där det verkligen hettar till i nutiden, och där den smått oförsonliga svärtan blir extra tydlig, är i den plågsamma scenen där övergreppen läcker över i nutid. Den vuxne Juha får besök i logen av en gammal plågoande från klassen, infernaliskt gestaltad av Jakob Eklund, som än en gång lyckas ta makten över honom. 

Visst finns det enstaka stråk av humor som ska verka upplättande, men det känns rätt nattståndet att det roliga i manuset ska utvinnas ur en triss tokiga tanter; en skåpsupande fröken, en snurrig finsk morsa och en tyskbrytande hubotliknande mamma utan verklighetskontakt. 

Det känns inte riktigt som regissören Rojda Sekersöz, som debuterade med den ljuvligt frisinnade ”Dröm vidare”, har tagit chansen att sätta sin egen prägel på historien. De mest levande ögonblicken är de lyckliga barnscenerna där Juha (Loke Hellberg) har en stunds respit med sina vänner Thomas (Teo Dellback) och Jenny (Elisabet Xie). Det hade varit roligt att se mer av Sekersöz eget temperament och förhållningssätt i historien. 

Johan Rheborgs bottensorgsna blick har definitivt något gripande över sig, men man får ingen riktig kontakt med honom. ”En komikers uppväxt” vill tala om försoning som möjlighet – även om åren gått och smärtan finns kvar – men gör det på ett så samtidigt stumt och övertydligt sätt att det ändå inte riktigt fäster.

Se mer. Tre andra svenska, klassiska uppväxtskildringar med pojkar i fokus: ”Barnens ö” (1980) ”Åke och hans värld” (1984), ”Mitt liv som hund” (1985).

Läs fler filmrecensioner i DN