Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 02:15

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/jan-eklund-vi-kommer-alltid-ha-paris-och-sylvia-beachs-bokhandel/

Kultur

Jan Eklund: Vi kommer alltid ha Paris och Sylvia Beachs bokhandel

Shakespeare and Company i Paris fyller 100 år. Foto: TT

Shakespeare and Company är förmodligen världens mest kända bokhandel. Det blev den självklara mötesplatsen för alla modernister. Ägarinnan Sylvia Beach var en äkta pionjär som dessutom gav ut James Joyces ”Ulysses” 1922. 

Vilken är världens mest kända bokhandel? Jag skulle tro att det blir svårt att slå ”Shakespeare and Company” i Paris. I höst fyller den knarrande och hemtrevliga gamla bokhandeln på 37 rue de la Bûcherie 100 år. 

Den ligger bara ett stenkast från Place Saint-Michel nere vid Seine, mitt emot Notre-Dame. En piggare och yngre hundraåring får man leta efter. Det är alltid fullt av unga människor där, även om mer surmagade kännare säkert skulle säga att det var längesedan ”Shakespeare and Company” förvandlades till en turistfälla. 

För amerikaner i Paris är det fortfarande en självklar mötesplats. Ägaren heter Sylvia Whitman, dotter till George Whitman, han som först grundade boklådan ”Le Mistral” 1951 och senare lät döpa om den, välsignad av Sylvia Beach. 

Ja, legenden Beach som lärde känna Gertrude Stein, Djuna Barnes, James Joyce och Ernest Hemingway när hon öppnade den ursprungliga ”Shakespeare and Company” i november 1919. Det som snabbt blev en intellektuell samlingspunkt på vänstra stranden för alla engelskspråkiga modernister i Paris, de som möblerade om i de fina salongerna och för alltid förnyade sättet att skriva och tänka kring litteratur. 

Sylvia Beach och James Joyce, Paris, tidigt 20-tal. Foto: Album / Fine Art Images

Sylvia Beach var en äkta pionjär. Inte minst för att hon hjälpte James Joyce att ge ut ”Ulysses” i Paris 1922 – och därmed även blev förläggare till det tidiga 1900-talets mest nyskapande och omsusade roman. 

I sin raka och charmiga självbiografi (med samma titel som bokhandeln) berättar hon hela historien fram till slutet 1941. Då, under ockupationen av Paris, klev en högt uppsatt officer in i bokhandeln på 12 rue de l’Odéon och sade på fläckfri engelska att han ville köpa exemplaret av ”Finnegans wake” som låg i skyltfönstret. ”Han var så intresserad av Joyces verk”. Det var hennes sista exemplar – och Beach ville inte sälja det. 

Tysken blev förbannad och avvek, men återkom två veckor senare och frågade efter boken igen. Beach hade lagt undan den och tysken surnade till. ”Vi kommer och konfiskerar alla era varor i dag.” Då tömde hon blixtsnabbt hela bokhandeln och magasinerade böckerna i en tom lägenhet på fjärde våningen i samma hus (själv bodde hon på tredje). En målare inkallades och namnet ”Shakespeare and Company” försvann för alltid från fasaden. 

De älskade böckerna och ovärderliga manusen räddades. Bokhandelns saga var dock slut, och Sylvia Beach internerades. Hon överlevde kriget och tog glädjesprudlande emot Ernest Hemingway när han tillsammans med några amerikanska soldater körde in på rue de l’Odéon under Paris befrielse i augusti 1944. Det påstår hon åtminstone själv – och legenden tindrar vidare.

Sylvia Beach tittar på Ernest Hemingway, Paris 1928. Foto: Granger/REX

Beach kallade den unge Hemingway ”min bäste kund”, och själv skrev han i minnesboken ”En fest för livet” att han aldrig tidigare hade träffat någon som varit så snäll mot honom. ”Hon var förtjusande och charmfull och hjärtlig, och bakom henne stod bibliotekets flödande rikedom på hylla efter hylla, som täckte hela väggen och sträckte sig ända ut i det bakre rummet som vette ut mot gården.”

Ernest upptäckte ryssarna Tjechov, Tolstoj och Turgenjev, även franska stjärnor som Flaubert och Stendahl. Dessutom blev han introducerad för modernismens mormor Gertrude Stein, hon som visste allt och hade bott i Paris sedan 1903. 

Även Hemingway gavs först ut i Paris. Det var på kompisen Bill Birds förlag Three Mountains Press han debuterade 1924 med novellsamlingen ”In our time” – som tidstypiskt nog hade ett omslag formgivet likt ett collage av tidningsrubriker; givetvis var titeln och författarnamnet satta med små bokstäver. 

Det gick ovanligt snabbt för ”den förlorade generationen” att slå igenom. ”Jag vet ingen generation”, skrev Sylvia Beach osentimentalt, ”som så litet förtjänar det namnet.”

Men vi kommer (ändå) alltid ha Paris, som Veronica Maggio sjöng långt senare. 

Läs mer: En vandring i Hemingways Paris 

Läs mer: Sara Danius om James Joyce och ”Ulysses”