Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 02:43

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-atomic-swing-later-nastan-overkligt-vitala/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Atomic Swing låter förvånansvärt fräscht

Niclas Frisk odlar en stil någonstans mellan Sherlock Holmes och Snusmumriken. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Alla i det återförenade Atomic Swing arbetar hårt för att få till det där framtålutade drivet, och Niclas Frisk spelar gitarr som ingen annan; avigt och ekvilibristiskt.

Niclas Frisk har aldrig gjort det lätt för sig, och som det inte vore nog verkar han haft en tendens att överanalysera varje beslut. Som när han köpte en Volvo herrgårdsvagn för att bli mindre rockstjärna, eller när han medvetet gjorde Atomic Swing så svårlyssnade att publiken skulle lämna honom ifred.

Det fungerade ett tag, men nu är han tillbaka igen.

Atomic Swing bildades precis i början av 90-talet, fick ett hastigt genombrott med singlarna ”Smile” och ”Stone me into the groove” men tappade ganska fort den stora publiken. De gjorde två skivor till, lade ner 1997 och återuppstod kortvarigt tio år senare.

Det är andra tider nu och okomplicerat att vara ett nästan trettio år gammalt band som spelar sina gamla låtar. Stigmat kring återföreningar verkar vara borta, rocken är gammal och i en marknadsekonomi är de flesta pragmatiska. Om publiken kommer så finns det en efterfrågan, inget mer med det. Det modernitetsideal som tidigare präglade popmusiken är också försvunnet. Få pratar längre om nostalgi i en kultur där allt finns samtidigt.

Så omständigheterna har aldrig varit bättre när Niclas Frisk och hans Atomic Swing avslutar sin sommarturné på Mosebacke. Han har med sig originalmedlemmarna sånär som på basisten och det låter förvånansvärt fräscht och nästan overkligt vitalt.

Alla i bandet arbetar hårt för att få till det där framåtlutande drivet, det som känns som en lätt tempoökning, som löpning i nedförsbacke. Själv står Frisk längst fram i en ny märklig stil han odlat ett tag nu - en blandning mellan Sherlock Holmes och Snusmumriken - och spelar gitarr på ett sätt jag hade glömt att någon kunde; helt avigt, ekvilibristiskt, associativt och svängigt.

”Det här är så roligt att man glömmer bort att man är här i affärer”, säger han lakoniskt mellan två låtar innan han knyckigt som en spelman på speed drar igång nästa. Jag tror aldrig det här bandet har varit såhär bra.

Däremot är ju inte låtmaterialet alltid så kul. Jag saknar låtar från det sista 90-talsalbumet ”Fluff”, det fanns en uppgivenhet där som klädde honom bättre än den uppsluppna orgelfunken i de tidiga låtarna.

I sista låten går Frisk av scenen och återvänder med en Karolinerhatt på huvudet. Konserten avslutas med att han avfyrar en bordskanon. Det känns inte ett dugg konstigt.

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om när bröderna Gustaf och Viktor Norén framträder med dalaspelmän.