Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 14:57

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-bellamy-brothers-haller-liv-i-sin-makliga-framatrorelse/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Bellamy Brothers håller liv i sin makliga framåtrörelse

Howard och David Bellamy har sjungit country tillsammans sen 70-talet. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto Bildbyrå AB

Trots att inget har kommit i närheten av genombrottet med ”Let your love flow” 1976 har Bellamy Brothers varit enastående produktiva genom alla år, samtidigt som de sjunger så ovanligt stillsamt.

När ljuset släcks börjar en durkdriven konferencierröst rada upp Bellamy Brothers storslagna statistik, hur många topplistehittar de har haft, hur många som varit topp tio, att de är den mest utmärkelsenominerade countryduon någonsin… och att de har gett ut hela femtio album sen debuten för fyrtiotre år sen.

Fast just det sista är en siffra som verkar svår att bekräfta, strax över trettio förefaller rimligare. Och tillräckligt imponerande redan det. För den som till äventyrs förknippar gruppen med enbart genombrottshitten ”Let your love flow” från 1976 är det här alltså inte några one hit wonders utan snarare motsatsen, som har varit enastående produktiva genom alla år, tuffat på med sin mainstreamcountry i halvfart på mystemperatur, från skönlockiga ynglingaår ända till grånad folkpensionsålder.

Samt haft massor av små och större framgångar på de amerikanska countrylistorna, utan att nödvändigtvis märkas så mycket utanför. Även om 1979 års ”If I said you had a beautiful body would you hold it against me” var en påtaglig hit också i Sverige.

Den är därtill typisk för den särskilda countrytradition som säger att en skämtsam formulering av halvdant slag kan vara fullt tillräckligt att bygga en hitlåt på. Bellamy Brothers har en hel rad, vanligtvis lätt småslippriga, denna kväll till exempel ”Do you love as good as you look”, ”Vertical expression of horizontal desire” och ”I love you for all the wrong reasons”.

De säger inte mycket mellan låtarna, men kastar ut en halv ursäkt för att inte ha varit i Stockholm sen 1977. Och puffar för nya skivan, nya memoarboken och tredje säsongen av sin reality-tv-show.

Båda har hatt, båda vevar kompgitarr. David är fyra år yngre och sjunger oftast ledstämman, men framför allt sjunger de tillsammans så milt och stillsamt som om all ansträngning vore ett normbrott. Bandet är märkvärdigt uppspelt, med två ystra sologitarrister (den ena på steel) och en trummis som inte kan sluta rotera med sina trumpinnar, men bröderna bara står där och radar låtar efter varandra så att vägdammet långsamt stillnar vid fötterna.

Knappt ens genombrottslåten känns särskilt märkvärdig när den väl kommer, men förmågan att hålla liv i denna makliga framåtrörelse ska verkligen inte föraktas.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Alice Coopers gammaldags skräckshow.