Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 19:33

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-courtney-marie-andrews-lyckas-alltid-ladda-rosten-lite-till/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Courtney Marie Andrews lyckas alltid ladda rösten lite till

Courtney Marie Andrews är något av en veteran redan före trettio. Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto

Courtney Marie Andrews skriver låtar som är som små noveller, där inget är enkelt, men det är hennes sätt att sjunga som laddar dem med ovanlig intensitet.

Det är rösten som är grejen. Helt oavsett det faktum att Courtney Marie Andrews skriver strålande låtar, som rymmer mycket mer bakom ytan än man först tycker sig höra. Eller att hon är så effektiv på gitarr att man snart slutar tänka på att hon borde ha haft sitt band med sig och börjar tänka att det kanske var tur, för den stämman behöver verkligen massor av plats.

Första intrycket är rakt och gammalt, som Judy Collins. Såna där som inte görs längre. När rösten tjocknar för att hämta kraft påminns man om Linda Ronstadt, när hon fladdrar upp i registret skymtar Joni Mitchell, i särskilt strama lägen blir hon lika hård och skarp som Iris DeMent.

Och om jag någon gång på skiva har tyckt att den där rösten är lite för stor ibland, lite för kantig, så finner jag mig nu lyssna efter just de ögonblicken när hon redan sjunger som vilken fulblodssångerska som helst – och sen laddar med lite till, ännu ett lyft i känsla och intensitet.

Utan att göra något nummer av saken, det är bara så hon sjunger. Hon må se ut som den spädaste folksångerska, med rara blommor på sin blus, men rösten har muskler att mäta sig med vem som helst.

När Kristian Mattsson (The Tallest Man on Earth) gör ett gästinhopp i Bob Dylans ”I shall be released” är det han som måste ta i och krumbukta sig för att matcha hennes raka självklarhet.

Hon fyller tjugonio i höst men har hållit på länge, gav ut skivor på minimala bolag redan som tonåring. Men det var med tre år gamla ”Honest life” som bitarna föll på plats och nu spelar hon nästan inget äldre än så, däremot tre sånger från den skiva som ska spelas in om någon månad.

Vilka allesammans berättar att hon håller höjd, små noveller från en tillvaro där det mesta kretsar kring relationer men inget är enkelt. ”Didn’t believe a word you said/but I loved those pretty lies” sjunger hon i ”Together or alone” så att lockelsen i att göra fel verkar oemotståndlig.

I sista extranumret ”Near you” sjunger hon om att inte bry sig om hur han kollar på alla andra i baren, bara hon kan få honom full nog att vilja dansa, så att hon kan vara nära. Och ordinarie set avrundar hon med att kliva ner från scenen, utan mikrofon, och sjunga ”May your kindness remain” så att publiken faller in i rollen som den varmaste, vänligaste svarskör.

Det kan låta banalt, men känns just då som raka motsatsen.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Susto låter så underbart problemfria, trots allt.