Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 17:36

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-livskraftigt-verk-inspirerat-av-skogsbrander/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Livskraftigt verk inspirerat av skogsbränder

I Gävle Konserthus uruppfördes Marie Samuelssons ”Brandnäva”. Här är hon omgiven av dirigenten Christian Karlsen, samt solisterna Jacob Kellermann och Catharina Chen. Foto: Erik Larsson

Kompositören Marie Samuelsson har aldrig dragit sig för att hämta musikaliskt stoff ur samtidens ämnen. I nyskrivna ”Brandnäva” fångar hon känslan av att vandra runt i den både vackra och hotfulla naturen, skriver DN:s Johanna Paulsson. 

Ute på gatorna i Gävle ligger snömodden obarmhärtigt kall och blöt. Men inne i konserthuset sprider sig en musikaliskt intensiv och innerlig glöd. Marie Samuelssons nyskrivna dubbelkonsert för violin och gitarr har fått namnet ”Brandnäva” efter en blålila blomma, vars frön bara gror om de blir uppvärmda. Som efter en skogsbrand i Tyresta nationalpark, där tonsättaren fann sin inspiration. Däremellan kan örtväxten bida sin tid i jorden under flera hundra år. Lågmäld och stark på samma gång – precis som Samuelssons dynamiskt kontrastrika musik. 

Initiativet till detta beställningsverk kom från dirigenten Christian Karlsen och gitarristen Jacob Kellermann som i fredags uruppförde det tjugo minuter långa stycket tillsammans med violinisten Catharina Chen och Gävle Symfoniorkester. Vindmaskinen viner bakom de två solisternas relativt ljudsvaga, men sinsemellan väldigt olika stränginstrument. 

Det finns något gåtfullt grubblande över tänjbara gitarrsträngar mot en fond av celestans spöklikt glittrande kristallklanger. Den brännande violintonen för i sin tur tankarna till lågan i Samuelssons violinkonsert ”Bastet Solgudinnan”. Det handlar om en sorts skirhet präglad av en obeveklig styrka och sättet Samuelsson omsätter sina visioner på är helt suveränt. 

”Brandnäva” är inte illustrerande programmusik, utan fångar en större upplevelse

Här finns en effektfull växelverkan mellan det häftigt uppflammande och spirande med böjliga former – gummibandsklanger – snarare än räta linjer. I partituret märks stödord som vattendroppar, lågor och eld som bidragit till ljudidéer. 

Samuelsson har aldrig dragit sig för att hämta musikaliskt stoff från heta ämnen som den infekterade vargdebatten (”I vargens öga”) och klimatförändringarna (”Fem årstider”). Ändå handlar det i ”Brandnäva” inte om illustrerande programmusik, utan snarare om att fånga en större upplevelse och snudda vid samtidens stora frågor. Det är känslan av att vandra runt i naturen och förundras över såväl dess skönhet som ursinniga krafter.

Christian Karlsen är för övrigt en dirigerande 80-talist att hålla ögonen och öronen på även om både taktpinnen och Haydns Londonsymfoni nr 103 — den med pukvirveln – senare glider honom ur händerna. Tillsammans med pianisten David Huang är han konstnärlig ledare för den klassiska utomhusfestivalen Gränslandet (därav kvällens konsertrubrik) och står för nytänkande programsättning. 

Efter paus slog han ett välkommet slag för dragspelaren och tonsättaren Pauline Oliveros (1932-2016) ”deep listening”-koncept. Stycket ”Tuning meditation” går ut på att vi alla ska lyssna in såväl varandra som rummet och det är verkligen inte varje kväll man får höra abonnemangspubliken i ett svenskt konserthus ta ton i en kollektiv klangmeditation. 

Oliverosövningen blev också en välfunnen upptakt till den svensk-serbiske tonsättaren Djuro Zivkovics ”Psalm XIII” i arrangemang för stråkorkester med en sångbar melodi och en meditativ enkelhet bekant från den nyandliga minimalismens falang. Inledde kvällen gjorde Igor Stravinskijs symfoniska ”Ode”, en ovanligt livlig och upplyftande minnesmusik skriven av en tonsättare i Hollywoodexil.

Läs fler recensioner av Johanna Paulsson