Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 04:29

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-lolita-pop-har-bade-tyngden-och-lattheten-kvar/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Lolita Pop har både tyngden och lättheten kvar

Sten Booberg, Karin Wistrand, Rickard Donatello och Benkt Söderberg i Lolita Pop. Foto: Kristin Blid

Även om det har varit rätt tyst om Lolita Pop är återföreningskonserten i Stockholm utsåld och inte minst Karin Wistrand är märkligt oförändrad, med enorma krafter i behåll.

Det är en återförening som bör ha varit svår att rätt vikta på förhand. Eftersom Lolita Pop inte har hört till de där banden som blev större efter sin splittring, eller som yngre generationer tar efter och pratar om.

Även om det absolut går att tänka sig en koppling mellan till exempel tidiga Kent och det tidiga, svenskspråkiga Lolita Pop.

Jo, Lolita Pop var ett av Sveriges största band under en ganska kort period, kring 1990. När de var relativa veteraner, som hade gjort ett decennium med strävsamma spelningar runt landet gång på gång och en ganska snygg rad med postpunkiga album på svenska. Samt ett försök att slå sig in på den internationella marknaden, med några översatta låtar och några skrivna direkt på engelska.

Följden då blev att utlandet inte reagerade alls, i stället kom ett brett genombrott i Sverige. Därefter skrev bandet på engelska, i en direktare, poppigare stil, och albumet ”Love poison” 1989 blev en karriärtopp med hitlåten ”Tarzan on a big red scooter”.

Sen blev det ändå svårt med fortsättningen, rätt snart var sångerskan och ena gitarristen ensamma kvar från originalbandet och när Karin Wistrand 1993 gav ut sitt eget album ”Solen” hävdade hon att Lolita Pop inte alls hade splittrats – men varken solokarriären eller bandet fick någon fortsättning.

Men nu är de tillbaks med en hel liten turné, jämnt fyrtio år efter att bandet bildades. Ett tiotal spelningar under hösten och alldeles nyss en antydan om att det här har gått så bra att de nog vill fortsätta nästa sommar, och då även med nytt material.

I Stockholm är det utsålt sen så länge att man kan förvånas över att konserten inte har flyttats till en större scen. Låt vara att publiken till största delen ser ut att vara med från förr, snarare än nyvärvad. Och bandet, ja det är Karin Wistrand och de två gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg (som hette Svensson då, och i dag är mer känd som far till First Aid Kit).

Med ny rytmsektion, en nyans yngre men fullt integrerad, ger de sig nu på ett tvärsnitt ur hela katalogen, från första singeln till sista albumet. Vilket borde kännas spretigare än det gör med tanke på hur bandets hela profil kom att ändras. Men det svenskspråkiga ligger mest samlat i en klump och bär på en bitvis häpnadsväckande stark tidsfärg från ett svenskt 80-tal då alla sjöng på svenska och banden hette Camouflage eller Brända Barn.

Inte minst lät det ofta så brittiskt, trots att Lolita Pop dyrkade den punknära New York-scenen och i synnerhet Television. Och jag undrar om den punkfunkiga ”Släng katten i väggen” kan ha varit lika blytung på 80-talet.

Det senare materialet har en annan lätthet, med fläktar från topplistor och tidig MTV. Med två gitarrister som spelar rätt olika varandra, men i ofta tät dialog, och så en Karin Wistrand som känns märkligt oförändrad trots alla år och några fåror. En lättrörlig figur med yviga armar och sammanbiten min, som sjunger så kort och kärnfullt att man ibland kan uppfatta rösten som mindre än den är. Samtidigt som hon har enorma krafter när hon tar i.

Hon har inte tappat något under åren i relativ tysthet, och vissa av låtarna känns det som att hon bär mer än bandet. Att det aldrig blev en bred folkhemsartist av henne känns faktiskt lite underligt, men vem vet å andra sidan vad Lolita Pop kan få för sig nästa år.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om de likaledes fyrtioårsjubilerande Tinariwen från norra Mali.