Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 22:06

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/konst-form/bokrecension-efterlangtad-biografi-om-radikale-arkitekten-carl-bergsten/

Konst

Bokrecension: Efterlängtad biografi om radikale arkitekten Carl Bergsten

Bild 1 av 4 Liljevalchs i Stockholm
Foto: Mattias Lindbäck/Liljevalchs konsthall.
Bild 2 av 4 Liljevalchs 1962
Foto: Stockholms stadsmuseum
Bild 3 av 4 Carl Bergstens byggnad för Falu vagnsfabrik till Norrköpingsutställningen 1906
Foto: Arkitektur
Bild 4 av 4 Bokomslag Carl Bergsten
Foto: Arkitektur förlag

En ny biografi om arkitekten Carl Bergsten fyller en lucka i historieskrivningen. Han var nog Sveriges mest radikala arkitekt genom tiderna, skriver Ola Andersson.

Om svensk arkitektur har haft ett underbarn så är det Carl Bergsten. Född 1879 hade han innan fyllda 25 inte bara avslutat sin utbildning med att få kungliga medaljen för sitt slutprojekt på Konstakademien och därefter startat eget. Han hade också genomfört sitt första projekt, fått det publicerat och vunnit arkitekttävlingarna om Hjorthagens kyrka i Stockholm och byggnaderna för Konst- och industriutställningen i Norrköping, tillsammans med Gunnar Morssing.

Innan han var trettio år var Hjorthagens kyrka klar. Likaså S:t Olofsskolan och Skandinaviska Kreditbanken i Norrköping. Tillsammans med en kompanjon hade han köpt en fastighet i hörnet Nybrogatan/Riddargatan i Stockholm och där ­ritat ett hus som ligger där än, ett fint exempel på hur radikal arkitektur kunde se ut åren efter sekelskiftet 1900.

Att det nu kommer en monografi om Carl Bergsten är därför spännande. Han tillhörde de allra första arkitekterna att lämna de historiska referenserna därhän. Under en studieresa i Tyskland och Österrike-Ungern sommaren 1904 hade han upplevt Wienersecessionens geometriska och nyskapande former som han tillämpade både i Hjorthagen, på Nybrogatan och i byggnaderna i Norrköping.

Framför allt byggnaderna för utställningen i Norrköping var långt före sin tid. När man ser bilderna på den sedan länge försvunna utställningspaviljongen för Falu Vagns­fabrik med sina släta fasad­ytor, stora glasytor och geometriska former är det häpnadsväckande att det dröjde ytterligare tjugofem år innan modernismen slog igenom i den svenska arkitekturen.

Tiden var den rätta för underbarn. Varken förr eller senare har svensk arkitektur utvecklats så snabbt eller hållit en så hög nivå. Nya idéer och förhållningssätt slog igenom snabbt och ofta mellan 1885 och 1930, och ve den som inte hängde med i svängarna. De arkitekter som gjorde anspråk på att räknas avlöste varandra som chefredaktörer på tidskriften Arkitektur, var­ifrån de hyllade eller avfärdade sina kollegors arbeten. Carl Bergsten efterträdde Ivar Tengbom som redaktör 1912, och efterträddes i sin tur av Erik Gunnar Asplund 1916.

Bergsten själv var dock inte särskilt smidig eller anpasslig. När hans radikala arkitektur och influenserna från Wien blev omoderna kring 1910 hamnade han lite vid sidan av. Nationalromantikens tunga byggnadsvolymer passade honom inte riktigt. När tjugotalsklassicismen gradvis övergick i Stockholms­utställningens funktionalism framemot 1930 ansågs han förlegad.

Ändå var det under den epoken han ritade sina två mest kända byggnader. Liljevalchs konsthall i Stockholm, byggd 1914-16, var ett tidigt och originellt exempel på denna klassicism. Göteborgs stadsteater var ett sent exempel, med en för svensk ­arkitektur ovanligt tydlig prägel av art deco. Den stod klar tjugo år senare, 1934. Året efter dog han, inte mer än 56 år gammal.

Vad Bergsten dog av ger dock boken inget svar på. Den är anspråksfullt utformad, men fragmentarisk. Medan vi får veta mycket om vilka adresser han bodde på de första åren i Stockholm, avhandlas hans död i en enda mening. Hans sextonåriga dotters död i en drunknings­olycka händer i en bisats. Eftersom kapitlen är tematiskt upplagda innehåller de många omtagningar, medan annat intressant hamnar i skymundan eller inte är med alls.

Det är inte nödvändigtvis någon allvarlig nackdel. Vi kan inte veta allt om någon, och biografin fyller en lucka i historieskrivningen genom att teckna bilden av en person som var Sveriges genom tiderna kanske mest radikala arkitekt.