Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/kristina-lindquist-flottigt-aventyr-i-fettets-kulturhistoria/

Kultur

Kristina Lindquist: Flottigt äventyr i fettets kulturhistoria

Bild 1 av 2
Foto: Jeppe Gustafsson/TT
Bild 2 av 2

Mat som markör är ett centralt tema i Jenny Dambergs nya bok ”Fett”. Vad signalerar smör, grädde, fläsk och ister på ett kulturellt och politiskt plan? 

En av de mer tidstypiska saker som hände i fjol var när en svensk Instagramprofil lade ut en restaurangbild från Venedig. På gaffeln framför den öppna munnen ett lass med såsig, röd spagetti – som profilen inte tänkte äta. Pastan gick till en hemlös medan hon fick iscensätta ett äkta italienskt ögonblick. För i samhällets stora skådespel är maten kanske den allra viktigaste scenografin.

Mat som markör är också ett centralt tema i Jenny Dambergs nya bok ”Fett – en historia om smak, skräck och starka begär” (Ordfront). På nyfiken och flödande prosa tar Damberg med läsaren på flottiga äventyr i fettets kulturhistoria. 

Delvis handlar det om fett som konkret materia, inte minst när författaren med viss bävan närmar sig ”The Whitechapel Monster” – fettberget i Londons kloaker som tog två månader att besegra. I den härsknade fettmassan, med doftnoter av ”ruttet kött och använda blöjor”, dök både kondomer och kanyler upp. På sina ställen var fettet så hårt att det fick huggas loss med spett.

Men till största del är ”Fett” alltså en bok om smör, grädde, fläsk och ister och vad dessa livsmedel signalerar på ett kulturellt och politiskt plan. På 300-talet beklagade sig den romerske biskopen Sidonius Apollinaris över barbariska galler med ”huvudet insmort i härsket smör”, medan 1500-talsstriden kring smör och olja i fastereglerna sägs ha varit en bidragande orsak till att reformationen fick fäste. 

I dag handlar det i stället om ”smörbråk” i skolorna, om strider med lcfh-anhängare och om mat som nationalistiskt slagträ. Damberg åker till Lviv och äter det insaltade grisfettet salo som anses vara en viktig del av den ukrainska identiteten, och berättar om hur flera danska kommuner har fattat beslut om obligatoriskt fläskkött i offentliga verksamheter. 

Ett av de första besluten när M och SD tog över i Staffanstorp var att slopa köttalternativet till elever som inte äter fläsk, och som Damberg skriver så är poängen med detta symbolisk, inte ekonomisk – det handlar om att peka ut judar och muslimer. Men i boken finns också historier om hälsoentreprenörer som optimerar sitt näringsintag med fett, kränger ”smörkaffe” eller bygger myten om sig själva genom att ha frysboxar fulla med inälvor i sovrummet. Att leka med maten är en lukrativ industri.

Mot dessa iscensättningar kan ställas en verklighet där det börjar bli hög tid att fundera på hur människan över huvud taget ska kunna säkra tillgången på föda. Nyligen kom en rapport från FN:s klimatpanel som visar att utsläppen från matproduktionen måste minskas radikalt om vi ska kunna nå klimatmålen. Och samtidigt som marken måste fortsätta brukas för att maten ska räcka kan de klimatförändringar detta bidrar till innebära att tillgången på livsmedel hotas – i Afrika, Asien och Latinamerika kan effekterna enligt FN:s klimatpanel IPCC bli ”drastiska” (DN 8/8).

Och möjligen är det så man ska betrakta den där teatermaten på Instagram? Som ett slags morbid preppning för en framtid där livsmedelskrisen slår hårt även i vår del av världen. Snart får vi kanske låtsas allihop.

Läs fler kommentarer och andra texter av Kristina Lindquist