Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:44

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-kulturknuttens-dagar-vid-makten-ar-raknade/

Krönikor

Johan Hilton: Kulturknuttens dagar vid makten är räknade

Dramatens nye chef och konstnärlige ledare Mattias Andersson under de just nu pågående repetitionerna av ”Vi som fick leva om våra liv” på Backa Teater. Foto: Peter Claesson

Maktpyramiderna inom kulturvärlden vittrar sönder inför våra ögon. Efter de senaste årens omvälvningar orkar allt färre jamsa med.

Håller något på att ske? När Mattias Andersson i slutet av förra veckan utsågs till ny teaterchef och konstnärlig ledare på Dramaten kom rapporteringen att präglas av den lomhörda makttraditionen på nationalscenen. 

Här i DN skrev Leif Zern att Andersson ”är ett löfte om en mer öppen teater, framför allt i förhållande till den unga och teaterovana publiken” (3/10). Expressens Gunilla Brodrej noterade att ”det Mattias Andersson representerar, förutom att han envetet försöker hålla sig kvar långt nedanför parnassen, är ensembleteatern” (3/10). I Sydsvenskan kallade Björn Gunnarsson den nya Dramatenchefens ensemblearbete för ”påfallande jämlikt” (3/10).

Och när Andersson själv tog till orda i en DN-intervju (7/10) underströk han att han vill skapa ”en trygg och modern arbetsplats”, ”en plats där alla känner sig sedda och respekterade”. Vilket går att ställa i kontrast mot hur hans företrädare Eirik Stubø beskrev sitt förhållande till uppdraget vid tillträdet 2015: ”Rent känslomässigt handlar teatern för mig om att jag har kontroll över någonting, som regissör eller teaterchef” (SVT 18/2 2015).

Men det finns ju en annan sida av det där lilla ordet ”kontroll” som traditionellt sett utövats av makthavare inom svensk scenkonst och på långt mer utstuderade sätt, än av just Stubø. En tung och respekterad röst inom teaterlivet, som vill vara anonym, skriver följande till mig i ett mejl apropå den debatt om scenkonst som just nu rasar på DN:s Idé & Kritik-sidor: ”Makt har blivit den sällan direkt benämnda men berömda ’elefanten’ på teatern. Makten är ett slukhål som all energi, alla ord, allt mod försvinner ner i.”

I stället för att skapa utrymmen för ifrågasättanden har de hierarkiska strukturerna inom den institutionella teatervärlden snarast centrerat makten kring ett fåtal. För att få ett ord med i laget måste resten, enligt personen, antingen sluta ställa kritiska frågor eller bara dansa med. ”Därför finns inget samtal om innehållet, om förändring och förnyelse. Om utveckling. Makten tar all plats”, skriver hen.

Att respekt och medinflytande är två av de aspekter som Andersson särskilt framhåller i sina visioner för Dramaten säger således någonting väsentligt om hur maktpyramiderna inom kulturvärlden nu vittrar sönder inför våra ögon. I synnerhet som den sortens utfästelser om demokratisering allt oftare uttalas när en ny boss rekryterats till en tung kulturpost.

Moderna museets nytillträdda intendent Gitte Ørskou höll sig till likartade ledord efter utnämningen i somras, när hon underströk att hon är ”väldigt medveten om att alla människor som finns inom ett museum bär verksamheten tillsammans”, att hon ”tänker att konsten och museet är en del av samhället, vi står inte utanför” (DN 13/6).

Naturligtvis är det fortfarande upp till bevis för både Mattias Andersson och Gitte Ørskou, strukturer är seglivade grejer, förnyelse kan inte läggas på en enskild person och makt är komplicerat. Men fokuset på dessa frågor visar att det ändå finns en medvetenhet om att villkoren för kulturvärldens makthierarkier befinner sig under omförhandling. Och att man insett att man snabbt måste förändras för att inte förlora sin relevans. 

Eller som Malin Ullgren sammanfattade samtidens antiauktoritära impulser i en smart krönika tidigare i år (DN 3/4): ”Plötsligt vill ingen leka leken längre, och de som fattar sist är de som nyss bestämde reglerna för leken.” Kulturknuttens dagar vid makten kan mycket väl vara räknade. Liksom hovsamheten och försiktigheten som omger honom.

Varför jag skriver det här just i dag? Därför att Mats Malm klockan 13 slår upp dörren i Börshuset för att tillkännage de två Nobelpristagarna i litteratur. Och att allt med största sannolikhet kommer att vara som vanligt. Börssalens klocka kommer att plinga sina förnämt spröda slag i bakgrunden, journalisterna lajvsända och kamerorna smattra som om 2018 aldrig hänt.

Och om man då tittar på Malm och Svenska Akademien och sedan vänder blicken mot Dramaten och Moderna museet kan man lättat konstatera: åtminstone de senare har omsider fattat att det inte kommer att bli som förr igen. 

Läs fler krönikor av Johan Hilton.