Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 03:31

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/kronikor/rebecka-karde-nar-jag-lyssnar-pa-daniel-johnston-blir-jag-ledsen-over-min-egen-snikenhet/

Krönikor

Rebecka Kärde: När jag lyssnar på Daniel Johnston blir jag ledsen över min egen snikenhet

Bild 1 av 2 Ett tänt ljus för den avlidne musikern Daniel Johnston i Austin, Texas.
Foto: Nick Wagner
Bild 2 av 2 Daniel Johnston.
Foto: Complex

I tonåren avgudade jag Daniel Johnston. Han skrev några av de mest bitterljuva poplåtar man kan tänka sig. Men frågan måste ändå ställas: Bör man alltid vara solidarisk med mäns lidande och hjärtesorg? 

Den tyske filosofen Theodor W. Adorno – nyligen anklagad av en rådgivare till Brasiliens president Jair Bolsonaro för att ha skrivit The Beatles låtar – skulle i veckan ha fyllt 116 år. I somras läste jag om hans ”Minima Moralia”, en samling kortare, aforismliknande essäer som jag älskar. Där menar Adorno bland annat att man bara bör vara solidarisk med människors lidande; ”minsta närmande till deras glädjeämnen är ett steg i riktning mot en atrofiering [förtvining] av samhället.”

Kanske ligger det något i den devisen. Åtminstone rättfärdigar det den vämjelse jag kan känna inför andra människors semester- och familjebilder, vilka det ju nu för tiden, tack vare sociala medier, anses helt normalt att ta del av. Men hur är det med lidandet? Bör man verkligen vara solidarisk med det, alltid, i alla fall? 

Jag funderar på det när jag nås av nyheten att den amerikanske singer-songwritern Daniel Johnston har gått bort, 58 år gammal. Johnston var en avantgardeikon, och de heminspelade kassetter som han började distribuera i början av 80-talet innehåller några av de bräckligaste, mest bitterljuva poplåtar man kan tänka sig. 

Många av dem är fantastiska. Men när jag lyssnar på dem påminns jag om varför det var ett tag sedan sist. Daniel Johnston själv var alltid en outsider, hela livet svårt bipolär, tungt medicinerad och drabbad av regelbundna psykoser. Men associationsmässigt – på ett tematiskt, estetiskt plan – tillhör hans musik en indietradition där heterosexuella mäns hjärtesorg står i fokus.

Det är ett extremt banalt konstaterande, och låtskrivare som Calvin Johnson, Jonathan Richman och Jeff Mangum har förstås många olikheter. Men de förenas i sin naivistiskt formulerade olyckliga kärlek, i sin därpå följande fetischisering av dess objekt – hon som vägrar ta emot den.

I tonåren avgudade jag samtliga nämnda artister. Men vid något tillfälle började det gå upp för mig i vilken grad jag via dem socialiserats in i att ta hänsyn till mäns begär, ofta på bekostnad av mitt eget. Om en kille berättade att han inte varit populär bland tjejerna i högstadiet, kände jag en väldig skuld by proxy: åh nej, så fruktansvärt, din stackare, du som är så snäll, gör så bra blandband…

För sådan är ju dramaturgin. Inget manligt lidande är för futtigt för att tonsättas, och om världen bara förmedlas genom indiepop, kan man uppriktigt tro att dess främsta strukturella orättvisa är alla dessa kvinnor som snålar med sin kärlek.

I Jacob Frösséns dokumentär ”The heart is a drum” berättar till exempel Klaus Dinger, trummis i det tyska krautrockbandet Neu!, om hur ett misslyckat förhållande med en svensk kvinna sommaren 1971 fått honom att i åratal göra musik med henne som enda inspirationskälla. När Frössén söker upp henne visar det sig att hon – begripligt nog – varit komplett ointresserad av såväl Dinger som hans musik sedan, tja, 1971.

Känslan av att lida av ett lömskt, i god musiksmak förklätt stockholmssyndrom har gjort att jag som vuxen haft svårt för indiepop (som ju är ett slags hårdrock för folk med akademikerföräldrar: lika stelnat, lika formmässigt konservativt). Samt kanske överkompenserat på det personliga planet, genom att bemöta straighta manliga vänners brustna hjärtan med ett: ryck upp dig för fan.

Är det orättvist? Självklart, ur ett perspektiv; ur ett annat inte. Men när jag lyssnar på Daniel Johnston blir jag ledsen över min egen snikenhet. På de flesta sätt är han ju så vansinnigt rörande, en så skör person, så komplex artist. Ändå kan jag bara tänka på hur det måste kännas att vara Laurie Allen, Johnstons högstadiecrush, som i decennier varit tvungen att ta ansvar för hans hejdlösa och obesvarade besatthet. Är det någon man bör vara extra solidarisk med, är det kanske henne.

Läs mer: Daniel Johnston väckte mer medkänsla än de flesta