Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 13:07

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/maria-schottenius-olga-tokarczuk-ar-sa-stark-i-sitt-berattande-att-man-aldrig-viker-fran-hennes-sida/

Kultur

Maria Schottenius: Olga Tokarczuk är så stark i sitt berättande att man aldrig viker från hennes sida

Bild 1 av 4 Olga Tukarczuk.
Foto: Michael Winiarski
Bild 2 av 4 Olga Tukarczuk.
Foto: Michael Winiarski
Bild 3 av 4 Olga Tokarczuk.
Foto: Michael Winiarski
Bild 4 av 4
Foto: Stina Wirsén

Olga Tokarczuks verk präglas av en märkvärdig berättarauktoritet och en unik stilkonst. ”Bara ’Jakobsböckerna’ räcker för ett Nobelpris”, skriver Maria Schottenius, som länge har följt författarskapet.

Olga Tokarczuk inleder boken ”Daghus, natthus” med en dröm där berättaren säger ”jag kan se genom tiden” och ”precis som jag kan skifta fokus i rummet kan jag också göra det i tiden”. 

Den friheten använder sig Tokarczuk ständigt av i en romankonst som helt styrs av hennes egen märkvärdiga berättarauktoritet. Hon är så stark i sitt berättande att jag som läsare inte viker från hennes sida, detta trots att hon sällan bygger upp en intrig med början, mitt och slut. Och trots att hon använder sig av alla tänkbara genrer i en och samma roman, att hon löper genom tiden och epokerna, och då och då glider över i magisk realism. 

Hennes författarröst är ovanligt lättrörlig och akrobatisk. Med de storartade översättningar som framför allt Jan Henrik Swahn har gjort har svenska språket berikats med en litteratur och stilkonst som är unik. Utan hans arbete och utan lilla Ariel förlag med förläggaren Mikael Nydahl, hade inte Olga Tokarczuk nu fått Nobelpriset, det kan man vara övertygad om. 

Läs mer: Olga Tokarczuk till DN: ”Jag är både lycklig och överrumplad” 

Olga Tokarczuk debuterade vid 17 års ålder med en novellsamling. Men redan 1993 gav hon sig i väg till 1600-talet i sin första historiska roman. Den bok som blev hennes genombrott var ”Gammeltida och andra tider” (1996), som följdes av ”Daghus, natthus” (1998) som består av korta berättelser som enligt författaren kan fogas ihop i vilken ordning som helst. Därefter kom novellsamlingen ”Spel på många små trummor” (2001). 

Men det var först efter ”Löparna” (2007, 2009 på svenska), uppbyggd av längre berättelser, som hon började uppmärksammas internationellt. Det är för övrigt med den boken som hon förra året tilldelades Man Booker International Prize. Den romanen är till skillnad från de flesta av hennes böcker inte specifikt förankrad i Polen, utan har resandet som tema. Resandet i existentiell bemärkelse, och försvinnandet.

Medan Olga Tokarczuk år efter år arbetade på sitt stora verk ”Jakobsböckerna” på nästan 1.000 sidor stack hon emellan med en kriminalhistoria, ”Styr din plog över de dödas ben”, ”för att få mat på bordet”. Det är en originell bok om en kvinna som med astrologins hjälp försöker kartlägga en mordvåg där traktens jägare är drabbade. Djurens rätt och miljökampen är ett underliggande tema och trots att romanen är egenartad och närmast absurd, är den en riktig bladvändare. ”Styr din plog över de dödas ben” har filmats och fick år 2017 Silverbjörnen på filmfestivalen i Berlin. 

Läs mer: Olga Tokarczuk: Dagens propaganda i Polen är värre än på kommunisttiden 

År 2014 kom så ”Jakobsböckerna” som omedelbart sålde i 200.000 exemplar, en bästsäljare, och gjorde henne berömd, närmast dyrkad och på samma gång oerhört kontroversiell i Polen. Detta för att hon klart tog ställning mot landets konservativa, nationalistiska rörelse. När hon fick det prestigefulla Nikepriset 2015 sa hon i direktsänd tv att Polen måste ställa sig ansikte mot ansikte med sin historia och sluta blunda för förbrytelser som slavägande och mordet på judar. Efteråt anklagades hon av högernationalister för att vara mentalsjuk och människor uppmanades att protestera hos hennes förläggare. Hon har senare också kallats ”antipolsk” av företrädare för det nationalistiska PIS – partiet Lag och rättvisa. 

”Jakobsböckernas” huvudperson, Jakob Lejbowicz Frank, var en ung, karismatisk predikant som levde i Polen på 1700-talet. Han trodde själv att han var Messias och skaffade sig en skara lärjungar som följde honom och spred hans budskap. Olga Tokarczuk fascinerades av historien och har själv grävt fram ett stort dokumentärt material som hon bygger vidare på.

Även om Jakob var judisk tog han in en rad kristna element i sin lära, till exempel treenigheten. Han tog även avstånd från delar av den judiska traditionen, som Talmud. Detta gjorde att han hyllades av både den kristna kyrkan och kungamakten, som utnyttjade hans idéer för att förfölja judar. I romanen perverteras han, utnyttjar kvinnorna grovt och hans församling urartar till en sorts sexsekt. 

Författaren tecknar genom frankismen en bild av 1700-talets Polen, dess miljöer, personer och livsöden, och använder sig av många olika berättartekniker, så som brev, böner och drömmar. Hon lägger in poesi, filosofi och teologi, ja allt som präglade Europa under epoken. Själva pagineringen är också särpräglad – boken börjar på sidan 982 och går hela vägen tillbaka till noll. Eftersom Tokarczuk använder sig av så olika stilar går det inte att klart definiera hennes språk. Hon väljer stil utifrån vad hon ska berätta; det är som om hon drar ut låda efter låda och tar fram de verktyg hon behöver. Som läsare kan vi lita på att hantverket håller och ger rymd åt det konstnärliga. 

Den prismatiska romanen går från dunkel, mystisk romantik – det första kapitlet heter ”Dimmans bok” – till upplysningstid med vetenskapliga landvinningar. 

Samtidigt som det verkligen är en historisk roman ter den sig väldigt aktuell – det var kanske därför den brände till så oerhört när den kom ut i Polen. 2014 stod flyktingar vid gränsen och karismatiska ledare pekade med hela handen.

Olga Tokarczuk fick 2017 tillsammans med översättaren Jan Henrik Swahn Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarpris för ”Jakobsböckerna”. Som medlem i juryn fick jag glädjen att samtala med henne på scen efter prisutdelningen. Tokarczuk var rapp och rolig, omedelbar och närvarande. Arbetet med den väldiga boken hade blivit närmast oöverskådligt och periodvis förtvivlade hon. Men hon var besatt. Hon skulle till varje pris genomföra sitt projekt.

Oavsett vad Olga Tokarczuk har skrivit och kommer att skriva räcker hennes enastående roman ”Jakobsböckerna” för ett Nobelpris.

Läs mer:

Olga Tokarczuk: ”Jag är en del av den starka kraften” 

Peter Handke: ”Det här är ett modigt val av Svenska Akademien”