Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 08:43

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/miek-zwamborn-vidgar-varlden-under-en-oppen-himmel/

Bokrecensioner

Miek Zwamborn vidgar världen under en öppen himmel

Bild 1 av 2 Nederländska Miek Zwamborn introduceras nu på svenska.
Foto: Bianca Sistermans
Bild 2 av 2

Ett sorgearbete brukar ofta skildras som en nedstigning till de döda eller en vandring genom smärtan. Hos Miek Zwamborn handlar det istället om att bestiga höjder, konstaterar Aris Fioretos.

Var ligger världens ände?

Berättaren i den blandning av roman och essä, georeportage och naturlyriskt sorgearbete, med vilken Miek Zwamborn nu introduceras på svenska i Per Holmers lika viga som säkra översättning – denna berättare är namnlös, runt fyrtio och holländska. Inget hindrar att identifiera henne med författaren. Fast viktigare för signalementet är att hon förefaller ointresserad av sin egen person. Föräldrarna skymtar på ett par sidor, systern Anna likaså. Men detta är en bok om människor som försvunnit. Och bergs föränderlighet.

Berättaren klättrar regelbundet med vännen Jens från Zürich. Redan i samband med första turen anas dock oråd. Jens visar sig oväntat kraftlös. När berättaren undrar om något skett svarar han på det sätt som betyder att fysik också kan bli en fråga om metafysik: ”Ingenting har hänt. Det är där skon klämmer. Jag försöker spjärna emot, tränga undan det, så snart jag märker att något är under uppsegling lägger jag benen på ryggen, men vart tar jag sedan vägen? I tankarna finns det inte längre någon plats för mig.”

Några sidor senare tappar berättaren – och vi – bort Jens. Har han dragit sig undan? Störtat? Dött? Omöjligt att säga. Endast en sak är säker: det finns inte längre någon plats för honom. Redogörelsen som följer skildrar berättarens utforskning inte av vännen som kom på avvägar, utan av hans frånvaro.

En banal förmodan vore att Jens hemligen heter MacGuffin i efternamn, döpt efter det begrepp som Hitchcock populariserade och som står för ett godtyckligt element vars enda funktion är att hålla igång handlingen. Men det stämmer inte riktigt. För i samma utsträckning som Zwamborn skildrar reella vandringar i Alperna rör hon sig bakåt i tiden, till bokens andra huvudperson. 

Prosan förblir klar i tanken, noggrann i iakttagelserna och återhållen i saknaden

Det är geologen Albert Heim, som under 1800-talets senare hälft lade grunden för ”kontraktionsteorin” – länge den ledande förklaringsmodellen för bergens uppkomst och föränderlighet – och som i en rad skrifter tecknade konturerna av det vertikala Schweiz. Vilket även skedde bokstavligt, i de både precisa och poetiska teckningar och modeller av bergsmassiv som berättaren uppsöker i arkiven.

Upplägget kan föra tankarna till kolleger som W G Sebald och Cheryl Strayed. Men Zwamborn saknar tyskens svårmod och amerikanskans självhjälpsbehov. Prosan förblir klar i tanken, noggrann i iakttagelserna och återhållen i saknaden. Även om dimman lägger sig i bergen är Jens frånvaro aldrig nebulös.

Kanske ligger det i sakens natur. Ofta gestaltas ett sorgearbete som en vandring genom smärtans dal och de dödas underjord. Hos Zwamborn förknippas det tvärtom med bestigningen av höjder. Det förklarar den elegiska tonen. Huvudpersonen gräver inte i tyngande känslor, är varken inkrökt eller oförmögen att ta sig genom bedrövelsen. Tvärtom beger hon sig ständigt på ny tur. Så vidgas världen, under öppen himmel. Att fira de många sätt som en människa kan finnas till på blir ett annat sätt att sörja.

Möjligen förklarar det även bokens brist på handling. Hos Zwamborn är resan mera mål än destinationen någonsin kan bli ett öde.

Var ligger världens ände?

Aldrig där vi är.

 

Läs fler artiklar av Aris Fioretos