Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:40

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/nils-hansson-daniel-johnston-vackte-mer-medkansla-an-de-flesta/

Kultur

Nils Hansson: Daniel Johnston väckte mer medkänsla än de flesta

Daniel Johnston sover på en säng i Stockholm, 2002. Foto: Peter Hoelstad

Att Daniel Johnston var en skör artist och plågad av psykisk ohälsa hindrade inte att han också var en popbegåvning som väckte osedvanlig värme, inte minst bland andra, mer kända artister.

Hans kanske mest kända låt är inte ens två minuter lång i sin originalversion, en ensaminspelning med en ostämd gitarr och en röst som låter en smula vinglig. Titeln är ”True love will find you in the end” och är lätt att uppfatta mer som ett önsketänkande än en rimlig prognos.

Daniel Johnston blev femtioåtta år. Foto: Complex/TT

Men anslaget är typiskt för Daniel Johnston. Han ville se det ljusa i tillvaron, men bräckligheten och det bitterljuva var ofta det som märktes tydligast. Han skrev små poplåtar i sådan mängd att det ibland liknade maniska skisser mer än poesi, men hade ett melodisinne förankrat i den mest klassiska popmusik och ett sätt att sjunga som sällan lät annat än uppriktigt, oskyddat och enträget.

Läs mer: Sångaren Daniel Johnston är död 

Sen ritade han teckningar till, i en serietidningslik stil som prydde nästan varje albumomslag. Rent ikonisk blev den utomjording som frågar ”Hi how are you?”

Och sällan har väl en artist omfamnats med samma värme och medkänsla av sin publik. Som aldrig blev jättestor, men desto tätare befolkad av artister som Tom Waits, David Bowie, Sonic Youth, Beck, REM, The Flaming Lips, Bright Eyes, Teenage Fanclub, Sparklehorse, Mercury Rev, Yo La Tengo och Death Cab for Cutie. Hans första bredare genomslag kom när Kurt Cobain bar en t-shirt med omslaget till ett av Daniel Johnstons album. På sin sista turné 2017 hade han ett nytt kompband av beundrare på varje spelställe, däribland Wilco och Built to Spill.

Samtidigt fanns alltid en grupp av människor som menade att intresset för Daniel Johnston var problematiskt och hyenalikt. Eftersom han var så uppenbart sjuk, plågad av bland annat bipolär sjukdom och tidvis vårdad på mentalsjukhus.

Hyllningar i USA. Foto: Nick Wagner/AP

Å andra sidan har gränsen mellan genialitet och galenskap aldrig varit särskilt tydlig, och i det brokiga fält av ursinnigt produktiva outsiderartister som alltid har funnits vid sidan av den mer konventionella musikbranschen är det sällan någon har lyckats göra sig lika gällande, eller skaffa sig lika bred respekt som Daniel Johnston.

Den som varit på en Daniel Johnston-konsert vet också att de kunde vara både ofokuserade och prövande, men publiken var knappast där för att bevittna en tragedi – utan snarare i hopp om att få en glimt av ett av vår tids mest sällsynta popgenier, som bara hade förmågan att visa sig ibland.

 

Läs fler musikartiklar av Nils Hansson, till exempel om tio utvalda musikhändelser under hösten.