Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-16 01:03

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/nu-har-popmusiken-blivit-helig/

Kultur

Nu har popmusiken blivit helig

Sara Parkman. Foto: Ali Lorestani

En kristen trend genomsyrar den moderna popmusiken, med utforskande av andlighet, budskap och religiös symbolik. Även så i det supersekulära Sverige. DN:s Kajsa Haidl undersöker de nyfrälsta tongångarna.

Få kan ha missat att Kanye West just nu befinner sig i en djupt kristen period. Under året har han kuskat land och rike runt med sin gospelkör och ”Sunday service”-mässor. På höstens album ”Jesus is king” var alla svordomar och tidigare klavertramp ersatta av saliga trosbekännelser. Och häromveckan nådde missionerandet nya höjder i den märkliga operan ”Nebuchadnezzar”, där West läste högt ur olika Bibelstycken från scen.

Men Kanye West är inte den enda i musikvärlden som tagit på sig rollen som Jesus nya apostel. Trots att undersökningar visar en försiktig nedåtgång för kristendomen i USA – från 77 procent praktiserande för 10 år sedan till 65 procent i dag – så pekar tillväxtkurvan åt rakt motsatt håll gällande artister som i dag öppet skyltar med sin tro.

På Instagram berättade Justin Bieber nyligen att han, med Guds hjälp, tog sig ur sin djupa livskris. Popstjärnan har länge varit en aktiv anhängare av den hippa megakyrkan Hillsong som lockat tiotusentals unga med sina musikbetonade gudstjänster. Det har även popartisten Lauren Daigle, vars album gick rakt in på tredje plats på Billboardlistan. Utanför den kommersiella mittfåran finns popartister som FKA Twigs som använder sig av religiös symbolik i sin musik.

Skivrecension: Kanye Wests ”Jesus is king” låter ofärdig

Förvisso har Guds närvaro alltid varit en naturlig del i hiphopen och soulen, som musikjournalisten Jan Gradvall påpekade i en artikel i Dagens Industri. Men när en vit artist beskrivs som djupt troende förflyttas hen till ”den mest osexiga genren som finns: kristen musik”. Mycket tyder dock på att det håller på att förändras, även i supersekulära Sverige.

När rapartisten Sebastian Stakset för några år sedan gick ”full Jesus” – som Kanye West – och lämnade hiphopgruppen Kartellen för att i stället viga sitt liv åt Herren, var det många som höjde på ögonbrynen. Numera är han i sällskap av en rad svenska artister som, i större eller mindre utsträckning, ägnar sig åt kristet utforskande.

En av dem är folkpopartisten Sara Parkman. På höstens hyllade album ”Vesper”, vars titel är lånad från det latinska ordet för aftonbön, utforskade hon sin relation till helighet. Arbetet tog vid när Parkman, utmattad efter flera års hårt arbete med olika föreställningar för Riksteatern, begav sig till ett gammalt kloster i Frankrike. Med sig hade hon gamla dagböcker, inspelningar och texter – bland annat en 500 år gammal dikt av nunnor om systerskap. Mellan raderna utkristalliserades så småningom ett övergripande tema: Behovet av helighet i en samtid så starkt färgad av klimathot, politisk oro och krav på ekonomisk tillväxt.

– Jag har alltid varit väldigt fascinerad av den kristna historien som inte har med våld, blod och makt att göra – utan som handlar mer om det innerliga. Och förstås den politiska potentialen som all religion har.

Sara Parkman växte upp på en kristen kursgård utanför Rättvik, med prästpappor långt tillbaka i släkten. Sin första kontakt med musiken var genom gudstjänster. Än i dag är hon troende.

– Jag har aldrig lämnat Svenska kyrkan, eller känt något behov av att göra revolt. Men kanske har jag indirekt gjort det hela tiden, bara genom att vara den jag är, säger hon när vi träffas i hennes studio, just innan albumet ska släppas.

I många år har hon försvarat folkmusiken när den kapats av nationalister som vill förklara den som något ursvenskt. Hon är övertygad om att vi måste börja se vikten av traditioner – inte förneka dem.

– Modernitetens rädsla för traditioner har gjort oss historielösa och dumma. Vi är så sekulariserade att vi har glömt bort att Sverige är ett kristet land. Sen behöver inte alla vara troende, men det är kristendomen som har format våra värderingar på gott och ont. Och när vi inte vet det, så kan vi inte möta andra religioner, säger Parkman.

Vad känner du inför att släppa en kristen popskiva?

– Under hela processen har jag varit otroligt nervös för vad folk ska tycka. Att budskapet ska uppfattas som alldeles för pretentiöst eller allvarligt. Eller att folk ska missförstå den kristna symboliken och distansera sig från den. Att prata om politik är ju att företräda något annat, men när jag pratar om min skiva blir det fruktansvärt sårbart.

Jonathan Johansson. Foto: Sony Music

När Jonathan Johansson ”kom ut” som kristen popartist för drygt tio år sedan med albumet ”En hand i himlen” var han rätt ensam om att göra så. 

– Jag minns det inte som ett större problem. Folk tyckte typ att det var skönt med en kille som gjorde pop som inte handlade om att vara full eller längta bort från en småstad. Jag minns i och för sig att Pelle Hellström, artisten Nordpolen, anklagade mig för att vara nykterist. Men jag motbevisade honom med all tydlighet, säger Jonathan Johansson.

På sitt nya album ”Scirocco”, som släpps i februari, återvänder han till sina frireligiösa rötter. Men den här gången är det annorlunda och mer konfliktfyllt, berättar han över telefon.

– Jag har börjat skriva om Gud igen och om religionens plats i våra liv. Fast jag är väl Kanyes motsats. Han vill predika och rädda själar. Det är det sista jag är intresserad av. För mig har det mer handlat om att få ihop en världsbild som jag själv kan leva med, där religion och vetenskap får samexistera. 

Varför växer intresset för det religiösa tror du?

– Det enkla svaret vore väl att vi söker trygghet i skakiga tider. Men jag tror verkligen vi ser slutet på vår existens. När ideologierna har fallit och kapitalismen har förstört vår planet – vart ska vi ta vägen då? Jag vet att det är stora ord. Folk tänker inte riktigt såhär, men man känner det, säger Johansson som berättar att han, efter en lång tids uppehåll, har börjat gå i kyrkan igen. 

– Det var ett aktivt beslut, även fast det tog emot. Vår generation är så driven av åsikter, men man möts aldrig och samlas kring idéerna. Jag har bestämt mig för att jag, i någon mening i alla fall, vill ta konsekvenserna av min världshållning som kristen. Att gå regelbundet i kyrkan är det minsta jag kan göra. 

Läs mer: Svensk pop öppnar pärleporten

Riktigt lika hängivna är inte den svenska technoduon Bottenvikens Silverkyrka, även om de båda har vuxit upp nära kyrkomiljö och använder sig av både kyrkorglar, körer och bibliska referenser i sin musik. Med sin själfulla techno bygger de vidare på en lång tradition inom den elektroniska dansmusiken som ända sedan sin födelse varit tätt sammankopplad med en form av religiös extas.

– För oss handlar den kristna symboliken om våra associationer till rejvet som en plats för gemenskap och hopp. Jag kan tänka mig att folk går till kyrkan och till en klubb av liknande anledningar, säger Ludvig Widman och fortsätter:

– Vi har inga ambitioner att missionera. För oss handlar det mer om att presentera ett konstverk som betraktaren själv får tolka.

Bottenvikens Silverkyrka. Foto: Christine Olsson/TT

Widman nämner prästen Olle Liljefors uppmärksammade technomässor och de mässor med Aviciimusik som anordnades i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm som ytterligare exempel på hur den kristna musiktrenden tar sig uttryck.

– Men jag undrar om det inte mer handlar om att populärkulturen har flyttat in i kyrkan, snarare än att kristendomen tagit plats i populärkulturen, funderar Andréas Brännström.

Att Svenska kyrkan under en lång tid har kämpat i motvind med att locka nya medlemmar – inte minst unga – är ingen nyhet. Enligt en undersökning säger sig bara vart femte svensk tro på Gud i dag. Samtidigt svarar varannan tillfrågad i samma undersökning att de tror på ”något” – en ”ande” eller ”livskraft”.

Sara Parkman är kluven inför hur utvecklingen kommer att se ut på sikt.

– Det beror nog helt på vad som händer med politiken och klimatet. Man ska inte glömma bort att den här sekulariserade tiden är en väldigt kort period i vår historia. Antingen blir vi alla superreligiösa igen, eller så tappar vi det helt. Det får vi se. 

Lyssna på DN Kulturs podcast Kulturkommissionen: ”Är Kanye West vår tids Jesus?”