Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 08:44

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/opeth-far-det-mesta-att-lata-organiskt-aven-om-det-inte-ar-det/

Konsertrecensioner

Opeth får det mesta att låta organiskt – även om det inte är det

MIkael Åkerfeldt i Opeth har börjat sjunga på svenska. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Det är få band som kan fira trettio år och samtidigt är inne i sin bästa fas hittills, men Opeth är ett ovanligt band som vet hur man får det komplicerade att låta ledigt.

Tekniskt sett är Mikael Åkerfeldt inte ens originalmedlem, men bandet var nytt när han kom med och ingen av ursprungsmedlemmarna var ens kvar på debutalbumet. I dag har han varit på plats i trettio år, och ensam kapten nästan lika länge, och det är bra länge sen de lämnade genrebeteckningen death metal bakom sig.

Vad de bör kallas i stället är en mer öppen fråga. Någon sorts hårdrock är det väl, åtminstone för det mesta, även om inslagen av prog, artrock, folkrock och psykedelia är många och tydliga.

Gärna i samma låt, som med fördel kan vara lång och vindlande och byta karaktär flera gånger. Vissa partier är alltjämt metal, och även den rytande growlsången dyker upp vid några tillfällen. Fast då i de äldre låtarna.

Man kan föreställa sig att det har varit lite extra noga med låtlistan den här gången, Mikael Åkerfeldt stryker under att det är trettioårsjubileum och att kvällen därför blir en sorts potpurri.

Innan han korrigerar sig och konstaterar att det ju gäller för alla konserter.

Ändå visar det sig att de spelar exakt en låt från varje album sen millennieskiftet, samt några extra från höstens ”In cauda venenum”.

Det ser inte mycket ut på papperet, nio låtar plus två extranummer, men räcker för en grundlig mangling på över två timmar som torde lämna få entusiaster missnöjda över tilldelningen.

Även om Mikael Åkerfeldt är noga med att ta ner anspråken så fort han får en chans. ”Nepenthe” är hans favorit, för i den behöver han inte göra så mycket. Och ”Moon above, sun below” är inte så bra, men den är rolig att spela.

Musiken talar ett annat språk. Väldig i anslaget, djupt vemodig i själen. Noggrant ihopfogad på ett sådant sätt att en fjortonminuterslåt som sista extranumret ”Deliverance” blir fjorton minuter också nu (även om Mikael Åkerfeldt förvarnar om att den är tre fyra veckor lång).

Det är också något särskilt i sig att en låt av sådant format kan vara en klassiker som trivs bäst just där, allra sist.

Samtidigt spelar femmannabandet så ledigt att det aldrig låter särskilt svårt, oavsett hur udda rytmerna ibland blir. Så samkörda att musiken framstår som en organisk helhet, också när den inte egentligen är det.

Och tycker man att Cirkus är en stor arena för ett svårtuggat hårdrockband med symfoniska anspråk bör man minnas att detta är en av Sveriges mest inarbetade musikexporter och ett gigantiskt namn i sin nisch. Med en publik där det ropas på både engelska och spanska, även om Mikael Åkerfeldt gör en poäng av att prata svenska i sin hemstad.

Före årsskiftet turnerade de i Europa, Asien och Australien, i februari väntar USA. Men det här, konstaterar Åkerfeldt, är första gången de spelar för en publik som förstår de nya texterna.

I höstas tog nämligen Opeth ännu ett kliv i utvecklingen och gav ut ett album på svenska. Även om en engelskspråkig version också kompromissades fram. Och det är de versionerna som framförs nu, inklusive en samplad Olof Palme på storbildsskärm i konsertens öppning och en fenomenalt mäktig ”Allting tar slut” som final i ordinarie set.

Faktum är att man kan argumentera för att Opeth aldrig varit bättre än i denna fas, och att det är lite synd att de så noga vill representera så många album som möjligt. Det är verkligen inte många trettioåriga rockband man kan säga något sådant om, men Opeth har ju heller aldrig varit som andra.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Ten Years After som mot alla odds har fått ett nytt liv med en yngre frontfigur.