Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-26 16:02

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/pelle-svanslos-hyllar-den-svara-konsten-att-vara-snall/

Filmrecensioner

”Pelle Svanslös” hyllar den svåra konsten att vara snäll

”Pelle Svanslös”. Foto: SF Studios

Gösta Knutssons svanslösa lilla katt har fått nytt liv i musikalaktiga ”Pelle Svanslös”, en sedelärande saga om att man inte ska lämna sommarkatter vind för våg – och att snällhet alltid väger tyngst.

Suget bland föräldrar att ta med sina yngsta barn på bio måste vara starkt. Bara så kan man förklara att SF Studios har låtit Pelle Svanslös återuppväckas till ett nytt äventyr. Det är nästan fyrtio år sen Jan Gissberg och Stig Lasseby gjorde sin första film efter Gösta Knutssons ännu äldre böcker om den snälle Pelle och hans kattliv i Uppsala.

Det känns som något av en överloppsgärning, även om Hyltenius framgångar med långfilmerna om Bamse, världens starkaste björn, måste lockat till efterföljd.

Visserligen har man gjort sitt bästa för att modernisera och damma av den rara historien om den snälla svanslösa katten så att även föräldrarna ska känna sig tilltalade.  Dammvippan har sålunda placerat elake Måns som blivande chef för en nattklubb bara för ”fina katter”, som likt i dagens Idol går på jakt efter kattalanger. Stor och rödspretig försätter han Pelle i generat bryderi på scenen, enbart för att låta honom hånas för sin svanslöshet.

Men det är viss skillnad mellan den kamratlige Bamse i sina blåa hängselbrallor, hans lustiga vänner och den snälle Pelle. Han förvandlas från en liten realistiskt tecknad kattunge i ett sommartorp som går vilse i skogen till en dansande och sjungande stadskatt på två ben med kända Uppsalasilhuetter som fond.

Björn Kjellmans mänskliga Pelle-gestalt i julkalendern från 1997 ter sig faktiskt betydligt mer kattlik och fantasifullt trovärdig.

Övriga välkända katter i denna nya ”Pelle Svanslös” tillåts bara spela marginella roller, om ens någon. Förutom den rediga, kloka och hjälpsamma Maja Gräddnos förstås, här ska sjungas duett under stjärnhimlen vid Fyrisån. Ty så lyder en Disney-regel. Pelles sång om sin hemlängtan till matte Birgitta i sommartorpet tillhör däremot det mer äkta och känslostarka.

Visst finns här överraskande och roande ögonblick. Dit hör utan tvekan när en trio skällande, instängda och blodtörstiga hundar visar sig vara en dyster grupp som egentligen bara vill på badutflykt.

Och visst blir sensmoralen både klar och tydlig. Man bör aldrig lämna sommarkatter vind för våg. Att vara snäll och hjälpa varandra väger alltid tyngst, i skog, i stad och på villande vatten.

Men det kan inte hjälpas: ganska många dammråttor dröjer sig ändå kvar i hörnen.

Se mer. Tre andra tecknade filmkatter: en japansk hjälte i ”Mästerkatten i stövlar” (1969), en fräck och frispråkig i psykedeliska ”Fritz the Cat” (1972) och en jazzig tjuvjägare i ”En katt i Paris” (2010).

Läs fler filmrecensioner i DN