Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 22:22

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/per-m-perfekt-sport-for-den-fysiskt-ovillige/

Kultur

Per M: Perfekt sport för den fysiskt ovillige

Foto: Kamerareportage/TT

Kåseri. Frivilligt fritt fall. Jag försökte utan framgång verka förväntansfull.

Redan för tjugofem år sedan förstod jag att konsumtion av sprit kan vara förenad med fara.

Men det som väckte insikten började utan större dramatik. Jag hade flugit till Småland en sensommardag för att göra ett reportage, och från planets fönster sett hur landskapet nedanför inbjudande sträckte ut sig i solen. På något märkligt sätt längtade jag ut.

Några dagar senare var reportaget klart, och på kvällen drack jag välförtjänst whisky i hotellbaren inför morgondagens hemfärd.

Innan jag gick till sängs på rummet ringde jag ett spritstärkt samtal hem.

– Någon gång borde man hoppa fallskärm, sa jag till min blivande hustru.

– Det skulle du aldrig våga, svarade hon.

Väl hemma hoppades jag att hon glömt alltihop.

Icke så.

– Jag har bokat tid. Vi hoppar på söndag.

Hoppar på söndag … Jag försökte utan framgång verka förväntansfull.

Så kom den stora dagen. I det lilla flygplanet var det fullt av fallskärmshopparklubbens unga entusiastiska medlemmar som en efter en glatt kastade sig ut över Uppsalaslätten.

Näst sist var hustrun in spe med sin tandempartner; de försvann och blev en liten prick på någon sekund. Högmod gick inte före mitt fall – mindre kaxig (trots min erfarne tandemkamrat) i flygplanets dörr 4 000 meter upp har jag aldrig känt mig. Att frivilligt kliva ut på sådan höjd går mot varje instinkt och sund reflex.

Men så skedde.

I det en minut långa fria fallet når man en hastighet av runt tvåhundra kilometer i timmen, så med huvudet före är man snart nere i molnen och igenom dem. Underbart går fort.

Plötsligt ser man en smal E4 slingra sig genom det gröna och på håll Uppsala domkyrkas torn. Jag är ovan vid detta ovanperspektiv. ”Ära vare Gud i höjden”? Nej, Honom tänker jag inte på. Jag tänker inte alls.

De sista tre minuterna svävar vi ner under den utfällda skärmen. På marken och på rygg efter lyckad landning hör jag ett starkt skratt hundra meter bort, det är den blivande hustrun. Strax låter jag själv likadant, inte för att något är roligt, utan av ren befrielse när alla spänningar släpper.

Fallskärmshoppning är förstås den perfekta sporten för den fysiskt ovillige. Moder Jord lyder Newtons gravitationslag och gör mesta arbetet. Det enda som krävs av en själv är att dra i ett snöre så att skärmen vecklar ut sig som ett segel.

Och det gör den för det mesta. Enligt Svenska fallskärmsförbundet slutar bara ett av trehundratusen hopp i Sverige med dödsfall.

Sådan statistik fanns förvisso inte till hands för att skänka fransmannen André-Jacques Garnerin förtröstan. Men han vågade 1797 ändå göra det allra första fallskärmshoppet, från en luftballong tusen meter ovanför Paris. Ett år senare upprepade hans blivande maka Jeanne-Geneviève Labrosse bravaden.

Ett djärvt par, precis som hustrun och jag.