Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 05:46

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/sa-utnyttjade-de-judiska-kvinnorna-sprickorna-i-muren/

Kultur

Så utnyttjade de judiska kvinnorna sprickorna i muren

Dorothea Mendelssohn (1764-1839). Foto: Heritage Image Partnership Ltd / Alamy Stock Photo

De judiska kvinnorna i Berlin i början av 1800-talet öppnade förbindelser mellan den traditionella judiska kulturen och den dynamiska europeiska omvärlden. Men deras insatser har ofta negligerats och förminskats. Eva Ekselius berättar historien om en av dem, Dorothea Mendelssohn. 

Inte bara i Paris utan även i Berlin var åren före sekelskiftet 1800 en revolutionär tid. Den franska revolutionen hade varit som ett jordskalv genom Europa. Det revolutionära ruset hade visserligen lagt sig i takt med antalet offentliga avrättningar med den nya tidens innovation giljotinen. Men förväntningarna hade inte slocknat, ett begär efter frihet låg kvar i luften: detta är omvälvningarnas tid, i kriser är gränser uppluckrade och de nya ännu inte fastslagna, ur kaos kan komma en ny och bättre ordning. 

Inte minst bland de judiska kvinnorna hölls förväntningarna levande. De skulle också komma att utnyttja sprickorna i muren. 

I Berlin fanns vid denna tid de allra första ”emanciperade” judiska kvinnorna. Visserligen utan de rättigheter som vi i dag förknippar med begreppet, de var fortfarande förtryckta i dubbel bemärkelse, som judar och som kvinnor. Som judar levde de i en sluten traditionell patriarkal kultur, reglerad av den religiösa lagen som såg könens roller som i grunden komplementära. De var utestängda från den enda bildning som här ansågs ha värde: studiet av det hebreiska språket och de heliga skrifterna – det förblev ett manligt privilegium. 

Medan männen lärde sig finans, produktion och bokföring skapade sig kvinnorna en roll i den samtida kulturen.

Men de var samtidigt Upplysningens barn. Deras fäder hörde till den första generationen judar som fått tillstånd att bosätta sig i Berlin, som kunnat göra karriär, några hade byggt upp stora förmögenheter. De hade också tillägnat sig upplysningens ideal med dess humanistiska människosyn, nu drev de kampen för den specifikt judiska upplysningen, haskala. De såg därför till att även döttrarna fick en god utbildning – i sådant som kunde vara passande för en flicka eller ung kvinna. 

Så kom det sig att det som varit en utestängning från det som traditionellt räknades som bildning i själva verket kom att ge kvinnorna att stort kulturellt försprång. I stället för talmud och hebreiska lärde de sig moderna språk, franska, tyska, engelska, italienska, några dessutom klassiska språk som grekiska och latin eller till och med sanskrit.  Därigenom öppnades dörren till hela den europeiska kulturen, den moderna såväl som den klassiska. Medan männen lärde sig finans, produktion och bokföring skapade sig kvinnorna en roll i den samtida kulturen. 

Moses Mendelssohn brukar ses som den mest lysande stjärnan i kampen för emancipationen och den judiska upplysningen, hyllad och respekterad även av den icke-judiska samtiden. Hans äldsta dotter Dorothea var en av de kvinnor som rörde sig i de cirklar som eftervärlden döpt till ”salonger”.

Läs mer: Det judiska Berlin föds på nytt 

Men ord kan ha en förminskande effekt och ordet ”salong” är ett sådant. Visserligen med anspelning på de berömda franska salongerna där överklassen – båda könen – kunde diskutera litterära och politiska händelser, men ändå med lätt nedsättande associationer till damer i tidstypisk utstyrsel, i älsklig konversation med tekopp i tunt porslin. 1700-talets air av försvinnande rokoko och parfymerad sirlighet förvandlar en tid av uppbrott och kamp för moderniteten till en missvisande kostymfilm.

Dorothea Mendelssohn, senare gift Veit, var en av de första kvinnorna som startade en sådan ”cirkel” som skulle utvecklas till det som numera kallas ”salong”. Hennes namn har hamnat i skuggan både av hennes berömda far och av hennes båda mera grandiosa väninnor som också ledde ryktbara ”salonger”. Rachel Levin, senare gift Varnhagen, blev känd över hela Europa för sin karismatiska samtalskonst och intellektuella vitalitet; Heinrich Heine utnämnde henne till ”den snillrikaste kvinnan i universum”, andra talade om henne som ”sin tids märkligaste kvinna”. Henriette Herz, född de Lemos, bedövade omgivningen med sin skönhet till den grad att både samtiden och eftervärlden glömde att påtala hennes idémässiga påverkan. Den med tiden berömde religionsfilosofen Friedrich Schleiermacher blev hennes förtrogna, inspirerades av hennes ”salong” och beskrev den som den ideala modellen för socialt umgänge, där klass, religion och social rang inte bestämde vilka som fick delta. 

Dorothea Mendelssohn-Veit var mera lågmäld, inåtvänd, lik sin far, mera melankoliskt lagd, men djärv i att ta till sig tidens nya idéer, kritiskt pröva dem, förenad med social medkänsla och skarp blick för tidens orättvisor. I unga år blev hon bortförlovad med en man som kunde garantera henne ekonomisk trygghet och ge henne det permanenta bosättningstillstånd i Berlin som Moses Mendelssohn, trots sin berömmelse, aldrig fått för sin familj. 

Men äktenskapet blev olyckligt, maken var mer intresserad av bankaffärer och textilproduktion än av den filosofiska, litterära, sociala och politiska idévärld som fyllde samtalen mellan Dorothea och hennes vänner. Hos dem flockades eliten av stadens icke-judiska män, de som med tiden blev berömda ministrar, vetenskapsmän, poeter, ambassadörer – dessutom också en eller annan prins från det preussiska hovet. Som anhängare av upplysningens kunde det nu till och med vara gynnsamt för karriären att demonstrera sitt frisinne och sin radikalism genom att umgås med de exotiska, högutbildade och kulturellt avancerade judiska kvinnorna. 

I det stundtals överhettade klimatet – ideologiskt såväl som erotiskt – förälskade sig Dorothea i den unge filosofen Friedrich Schlegel. De båda blev ett par och hon tog det för en ung judisk kvinna oerhörda steget att bryta upp från sitt äktenskap för att öppet leva samman med en icke-judisk man. Snart skulle han bli rikskänd och skandalomsusad som författare till den sexuellt frispråkiga romanen ”Lucinde”. Den kom genast att läsas som en nyckelroman. Dorothea fick uthärda att hela den judiska menigheten – förutom resten av allmänheten – nu ansåg sig ha ett nyckelhål till de (för tiden) djärva erotiska övningar som tänktes utspela sig i parets sovrum. Kritiken var heller inte nådig. ”Obscen”, ”pornografisk”, ”tråkig och motbjudande”, hette det. Romanens form var ”en estetisk styggelse”.

Men även om dess kaotiska struktur kan likna ett estetiskt haveri var det som experimentellt verk, estetiskt och filosofiskt, som det ansetts betydelsefullt. I förromantikens estetik låg att blanda genrerna, högt och lågt, idyll och parodi, kritik och poesi, filosofi och fantasi, allegori och rakt berättande för att på ett sannare sätt spegla världen och uppnå större allmängiltighet. 

I Friedrich Schlegels politiska och filosofiska program ingick också att störa – eller förstöra – den sexuella ordningen. Han vänder sig här mot den dubbelmoral som fördömer den sinnliga kärleken och ser samlaget som något för kvinnan förnedrande. I den fullödiga kärleken förenas andligt och sinnligt och de två är varandras jämlikar. I romanen är det främst kvinnan som ger uttryck för denna syn på kärleken: mannen och kvinnan måste fritt få växla mellan rollerna som passiv och som den agerande.

Även Dorothea skulle i sin egen roman ”Florentin” utveckla temat om växlande eller ombytta roller. När skandalen med ”Lucinde” tvingat paret att fly Berlin kom de till den lilla universitetsstaden Jena, där de bildade en form av storfamilj tillsammans med Friedrichs bror August Wilhelm Schlegel och hans hustru Caroline. 

Läs mer: Tyska manifestationer för att visa solidaritet med judar

Omkring dem samlades nu den krets som kom att utgöra den tyska förromantiken. Förutom poeterna Ludwig Tieck, Novalis och Schelling, dagliga gäster, fanns  här Fichte, Hegel och Schiller, Heinrich von Kleist och Friedrich Hölderlin. I rörelsen ingick också poeter som Clemens Brentano och Achim von Arnim i Heidelberg, ett annat av romantikens centrum, och kvinnor som Karoline von Günderrode (som skrivit några av tidens vackraste dikter men som dog tidigt genom självmord, hon stack en silverdolk i bröstet) och Bettina von Arnim, syster till Clemens Brentano, nervig aktivist som arbetade bland de kolerasjuka i slummen och agiterade mot dödsstraffet, armodet, pogromerna. 

I denna krets kunde Dorothea få utveckla sin egen litterära sida i recensioner, essäer och litterära ”fragment” i den gemensamma tidskriften Athenäum. Men hennes egen roman gavs inte ens ut i hennes namn, den publicerades anonymt med bara namnet Friedrich Schlegel som utgivare. Många tog för givet att han var författaren. På liknande sätt förblev August Wilhelm Schlegels hustru Caroline Böhmer-Schlegels insatser osedda. Han blev berömd i eftervärlden bland annat som översättare och introduktör av Shakespeares dramer, men senare forskning har visat att hon står bakom mycket i dem. Liksom Dorotheas brorsdotter Fanny Mendelssohn-Hensel inte heller fick samma uppmärksamhet som brodern Felix, trots att båda var storartade kompositörer och hon anses stå bakom delar av hans verk. För kvinnor var det missklädsamt och opassande att publicera sig eller framträda i offentligheten med egna verk och på så sätt träda in på ett manligt revir. Mer eller mindre i smyg kunde de bli publicerade – om det gjordes i en mans namn. 

De judiska kvinnorna i Berlin öppnade flöden och förbindelser mellan den slutna traditionella judiska kulturen och den dynamiska europeiska omvärlden. Men deras insatser har negligerats, förminskats och svärtats ner, inte minst av efterföljande historiker som försökt göra dem ansvariga både för senare assimilering och för den konverteringsvåg som i ett skede drabbade judenheten. ”Judiska synderskor”, skrev historikern Heinrich Graetz, med oöverblickbart inflytande på senare generationer, och utpekade Dorothea som en särskilt ”jämmerlig anblick”.

Men Dorotheas och de samtida judiska kvinnornas inflytande och dolda medverkan återstår att kartlägga, liksom deras påverkan på filosofer som bröderna Schlegel och Friedrich Schleiermacher, vars syn på religionen som en känslans och förnimmelsens erfarenhet mer än tankens och dogmens, är ett av många avtryck av samtal som förts mellan dem.