Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 10:13

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/sanna-undrar-vad-de-tycker-om-manniskan/

Kultur

Sanna: Undrar vad de tycker om människan

Australiskt näbbdjur.

Kåseri. Kängururna låg dästa i solen, matade av turister som borde lämnat dem i fred, men som sa: vilka konstiga djur! De själva då?

Ibland gick jag på kvällspromenad till Mount Buninyong. Vägen var illa upplyst, djuren i skogen intill vägen hördes, det prasslade och snörvlade och pep.

När jag åkte till Australien var landet hippt och jag hade stränder, korallrev och det bländande operahuset i tankarna, (att kaklet är svenskt visste jag inte då), men hamnade långt från zinkpastemålade surfkillar som kunde dansa på vågorna. 

I stället bodde jag större delen av mitt år där uppe på en kulle bredvid ett litet berg och utanför en stad som låg någon timme norr om Melbourne. Det var helt okej. När det var dimma i stan var vi ovanför dimman och utanför mitt sovrumsfönster såg man i gryningen, om man hade lite tur, kängurur hoppa.

Nu tänker jag på kängururna och på alla de andra djuren i Australien. Som utbytesstudent blev man vallad på zoo, australiensarna har ju inga gamla slott att skryta med inför europeiska ungdomar, men fauna, det har de! 

I djurparkerna vilade trötta kängurur i skuggan, med magar svullna av vitt bröd som folk matade dem med fast det var förbjudet. Klappa dem fick man. Koalor klappade vi också, deras feta päls kändes som ull. Doften av eukalyptus fanns överallt i Australien. På en internationell afton bjöds på vallabygryta, men det smakade sådär. 

Australiensarna pratade så vardagligt om sina possums och dingos och platypuses. Näbbdjur är ju fantastiska. De brittiska vetenskapsmän som 1799 var först bland européerna att upptäcka en trodde inte sina ögon - ett sådant konstigt djur! De trodde att varelsen de hittat var ett spratt av någon som sytt ihop en anka med en utter, och letade förgäves efter stygn i pälsen.

Då hade de inte ens fattat att näbbdjuret är ett däggdjur som lägger ägg (det dröjde nästan hundra år till). Med åren förstod man lite mer, som att ett näbbdjur saknar magsäck och bara har ett enda hål där bak. Och ungarna, som ju diar när äggen kläckts, gör det från en mamma utan spenar. 

Allt det där är ju näbbdjurens ensak och ingenting vi ska lägga oss i.

Vad näbbdjuren och alla de andra ovanliga djuren där under tycker om människan vågar jag inte tänka på. Vad ska de tro – människan, så ynklig och obetänksam i sin hybris. Vilket skämt.