Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 23:00

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scen/leif-zern-man-skamtar-inte-ostraffat-om-det-antika-grekiska-dramat/

Scen

Leif Zern: Man skämtar inte ostraffat om det antika grekiska dramat

Bild 1 av 4 ”De skyddssökande”, Kulturhuset Stadsteatern 2018.
Foto: Sören Vilks
Bild 2 av 4
Foto: Patrik Gunnar Helin
Bild 3 av 4 Torkel Petersson och Elin Klinga i ”Den fjättrade Prometheus” på Elverket 2015.
Foto: Sören Vilks
Bild 4 av 4 Stina Ekblad och Reine Brynolfsson i ”Oidipus”, Dramaten 2017.
Foto: Sören Vilks

De antika tragedierna har de senaste åren gjort en något oväntad comeback på de svenska scenerna. I höst står såväl Ifigenia som Antigone och Fedra på repertoaren, noterar Leif Zern.

Sugen på litet katharsis i höst? Om jag inte tar miste står den grekiska tragedin inför en välkommen renässans i svensk teater. Det brukar gå minst hundra Shakespeare på en Sofokles eller Euripides. Aischylos hamnar ännu längre ner i statistiken. Jag minns rörd till tårar mitt första Dramatenbesök, en skolföreställning av ”Orestien” som vår magister tvingade oss att genomlida. Det höll på att sluta illa, jag såg knappt någonting på den snålt belysta scenen, anade en väktare på murkrönet – spanande efter Trojas fall – och försökte bilda en sammanhängande mening av den tungt framrullande versen i Emil Zilliacus arkaiserande översättning: ”O gudar, tar då mödan aldrig slut!”

Latinläxan var en bagatell i jämförelse.

Att jag återvände till Dramaten berodde inte på Aischylos utan på att jag hade fått syn på Anita Björk och Irma Christenson där i mörkret, Uno Henning som Agamemnon och Jarl Kulle som en ung Orestes.

I Dramatens arkiv på hemsidan räknar jag till elva Sofokles mellan 1908 och 2019, plus fjorton Euripides med början så sent som 1934. ”Medea” klar favorit. Och så plötsligt denna höst ”Ifigenia i Aulis” i Jon Fosses version och en ”Fedra/Hippolytos” med material från Racine, Seneca och Euripides. Samtidigt ”Antigone” på Göteborgs stadsteater, med utgångspunkt i den kanadensiska poeten Anne Carsons nyöversättning, den som för tre år sedan väckte viss uppmärksamhet med Juliette Binoche i Ivo van Hoves iscensättning. Och ”De skyddssökande kvinnorna” på Malmö stadsteater.

Det finns en rad anledningar till att det antika grekiska dramat varit en sällsynt gäst på de svenska scenerna. Och inte bara där. Den enklaste handlar om avståndet, både det inbillade och det verkliga. Den grekiska historien och gudavärlden utgör ett hinder, språket naturligtvis ett annat. Shakespeares kungar och narrar talar till oss från tröskeln till vår egen tid. Till och med häxorna i ”Macbeth” kunde vara hämtade ur våra mormödrars barndomsminnen av kloka gummor och skogarnas andeväsen.

En tredje och kanske lika viktig förklaring är att de tre tragöderna – Aischylos, Sofokles och Euripides – tidigt ockuperades av filosoferna. Platon var först med att ur djupet av sin idélära kritisera teatern och förvisa skådespelarna ur sin idealstat. Det grekiska dramat har från sin tidigaste ungdom varit så nära förknippat med västerlandets historia att man inte skämtar om det ostraffat. Europa börjar här, med övergången från stamsamhälle till rättssamhälle, det vill säga demokrati.

Går det att spela ”Antigone” utan att förhålla sig till Hegels och Heideggers analyser av konflikten mellan Antigone och Kreon? Måste man ta vägen över Freud för att förstå vad Oidipus lider av? Lägg därtill de svårspelade körpartierna och varje räknenisse till teaterchef väljer ”Leva loppan” i stället för ”Den fjättrade Prometheus”.

Det är Horace Engdahl som i en av sina essäböcker, ”Beröringens ABC”, påminner om att Goethe hade invändningar mot att man började göra närläsningar av Shakespeares pjäser. Om det är ett misstag att tro att Shakespeare skrev läsdramer, borde det vara lika vilseledande att bläddra i filosofiböckerna för att komma hemligheterna med ”Backanterna” och ”Trojanskorna” på spåren.

Kanske har vi helt enkelt skapat oss en idealiserad bild av den grekiska teatern som en kultplats, ett heligt ursprung. Glöm det där med katharsis, det är bara ett annat ord för gråt eller skratt. Som Brecht konstaterade – det var när teatern lämnade kulten som den blev teater.

Har förlamningen släppt nu? Anne Carsons översättningar av Sofokles och Euripides tyder på det. Hennes personliga kommentarer likaså. ”Varför finns det tragedier? Därför att du är full av vrede. Varför är du full av vrede? För att du är full av sorg.”

Den amerikanske filosofen och kritikern Simon Critchley har en lika jordnära förklaring i sin i våras utgivna bok ”Tragedy, the greeks and us”. Critchleys hjälte heter Gorgias, retoriker och sofist från den grekiska kolonin Leontini på Sicilien som 427 f Kr flyttade till Aten som ambassadör. Sofisterna tog bra betalt för att undervisa unga atenare i konsten att vrida och vända på orden för att vinna en debatt. För teaterhataren Platon var sofisterna inte bättre än skådespelare. De bytte position, såg saken från den andra sidan, försvarade den obekväma ståndpunkten och ställde logiken på huvudet.

Vår tids Gorgias skulle kunna vara Hanif Bali, blöjhögerns egen sofist som vad man än tycker om honom sticker hål på elitens uppblåsthet. Euripides försvarade till exempel den ”lösaktiga” Helena.

Till det mer hoppingivande i Simon Critchleys bok hör hans uppmaning till oss att ställa frågan inte till filosoferna utan till teatern själv. Att söka teaterns egen filosofi. Vad är teater? Vad bär den på för kunskap? Critchley är inte den förste som ser en likhet mellan sofisten Gorgias och nihilisten Samuel Beckett, denna kärlek till negationerna, detta ”kanske” som inte faller för frestelsen att veta säkert, ropa i kör. Varför inte som i Becketts roman ”Den onämnbare” från 1953, här i Lill-Inger Erikssons översättning:

 

”… jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de har kanske fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst, på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta det, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta.”

 

 

”Ifigenia i Aulis”, Dramaten, premiär 12/9

”Antigone”, Göteborgs stadsteater, premiär 27/9

”Fedra/Hippolytos”, Dramaten, premiär 28/9

”De skyddssökande kvinnorna”, Malmö stadsteater, premiär 10/10