Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 03:36

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scen/niklas-wahllof-nu-racker-det-med-skamt-om-gillestugan-i-taby/

Scen

Niklas Wahllöf: Nu räcker det med skämt om gillestugan i Täby

I vårens föreställning ”Jag, pappa?” spelade ståupparen Kodjo Akolor flera olika, och sinsemellan vitt skilda, personer i en pappagrupp. Foto: Erik Ardelius

Det är förrädiskt enkelt att identifiera sig med en ståupp-komikers självutlämnande berättelser. Men sanningen är att man ofta inte har lärt sig ett dyft.

Morrissey, ni vet han som fått alla medelålders medelklassare att nu sätta sin gamla beundran i halsen genom att visa sig vara någon form av alt-höger (eller bara barnsligt obstinat, vilket är samma sak), han var ute och cyklade redan för trettio år sedan. 

I Smiths-låten ”Panic” (1986) framförde han, eller hans berättarjag, åsikten att discot borde sättas i brand och dj:n hängas: ”Burn down the disco, hang the blessed DJ.” Varför? För att ”the music that they constantly play, it says nothing to me about my life”. 

Bakgrundens sägs ha vara att BBC 1 spelade något vaniljsåsigt av Wham! direkt efter ett nyhetsinslag om Tjernobyl-katastrofen, varpå Morrissey och hans låtskrivarpartner Johnny Marr förvandlades till kaustiksoda. Detta var ändå åttiotal och kvar levde en vag idé om att popmusiken hade ett plakatpolitiskt ansvar. Inte att gympadansa till parasolldrinksmusik.

Men fel hade de. Eller berättarjaget.

För det finns inget mer konserverande ignorant, egentligen meningslöst, än konst om ens eget liv. Om här och nu, om du och jag. Må det vara popmusik, litteratur – eller scenhumor. 

Det är förrädiskt. Identifikationen kan kännas varm, till och med viktig, man upplever sig sedd, stöttad, mindre ensam när någon berättar om, i princip, mitt liv. Min historia. Men man har inte fått en enda utblick i andra världar, ingen inblick andras liv. Man har inte lärt sig ett dyft. 

I svensk humor i allmänhet och stand up i synnerhet har det varit regel att om något ska bli stort, kramat, omtalat, så ska en man i begynnande medelålder stå på scenen och berätta hur det var att växa upp med gillestuga i Lund. Sollentuna. Täby. Ha två tv-kanaler. En mjölk. Tysta långfredagar. Kanske om att ha vuxit upp över huvud taget. Att gifta sig. Och få barn. Och sedan hur de uppväxande barnen inte lyssnar på en – att vara småföraktad där hemma, det är själva autobahn till publikens hjärtan: ”Men åh!”

Artisten kan vara hur begåvad som helst, det kan vara enormt roligt alltihop, det handlar inte om det. Men snart är gränsen rimligen nådd när det inte duger med att få sitt lättmjölkbleka liv bekräftat i en teatersalong. Och efter en timme vandra hem genom polarmörkret utan att minnas varför man gick ut.

Visst, det ska sägas innan vredesmejl författas, det har funnits undantag. Det har alltid funnits undantag. Men kanske syns tecken nu på att vi i större utsträckning är redo för andra berättelser än våra egna. 

Gränsen träddes nog över redan i våras när ståupparen Kodjo Akolor i ”Jag, pappa?” spelade flera olika, och sinsemellan vitt skilda, personer i en profylaktisk pappagrupp. Det dittills bästa exemplet på såväl inblickar i helt andra typers liv, andra världar, som att vara den bekräftande komikern som berättar om något så banalt som att få barn. 

Men också andra format börjar nu rulla in på scenerna. I november kommer Petter Lennstrand och Björn Carlberg till Scalateatern med sina dockor ur Klotty, Kjell och Allram-produktionerna. Ord som möten, performance, stand up och varieté har använts. Verkligen inte någonting ur mitt liv. Tack och lov.