Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:38

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scen/nu-blir-haxkonsterna-i-eastwick-till-cirkuskonst/

Scen

Nu blir häxkonsterna i Eastwick till cirkuskonst

Bild 1 av 6 Kayo, Sussie Eriksson, Peter Jöback, Linda Olsson och Vanna Rosenberg spelar de bärande rollerna i rysarmusikalen ”Häxorna i Eastwick”.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 6 Vanna Rosenberg
Foto: Thomas Karlsson
Bild 3 av 6 Kayo
Foto: Thomas Karlsson
Bild 4 av 6 Linda Olsson
Foto: Thomas Karlsson
Bild 5 av 6 Peter Jöback
Foto: Thomas Karlsson
Bild 6 av 6 John Updike.
Foto: Spencer/Mediapunch/REX

När Cirkus dammar av den gamla 80-talsklassikern ”Häxorna i Eastwick” står den kvinnliga gemenskapen i centrum. Wanda Bendjelloul träffar de jävulskt taggade huvudrollsinnehavarna.

Det drar ihop sig till storm i det lilla sömniga samhället Eastwick på den amerikanska östkusten. Tre ensamstående kvinnor, spelade av Susan Sarandon, Michelle Pfeiffer och Cher, sitter tillsammans framför den öppna spisen med varsin drajja i handen och fantiserar om sin drömman. 

Han skall vara lång, mörk och stilig – men utan att vara allt för stilig. Han ska ha vackra ögon, snygg häck och vara välhängd. Som på beställning anländer det samma natt en liten knubbig och pilsk djävul till den övergivna herrgården i utkanten av staden, spelad av den diaboliskt leende Jack Nicholson. En efter en faller de frustrerade förortshäxorna för hans vulgära sätt och motbjudande charm. 

I höst sätts filmen ”Häxorna i Eastwick” (1987), som ursprungligen bygger på en roman av John Updike, upp som musikal på Cirkus i Stockholm. Linda Olsson spelar den nyskilda musikläraren Jane, Kayo den konstnärliga Alexandra och Vanna Rosenberg den övergivna bokälskaren Sukie. Sussie Eriksson spelar stadens moraliska väktare Felicia, som driver lokaltidningen och samtidigt utgör navet i stadens skvallercentral och i rollen som den mystiske förföraren Daryl van Horne ser vi Peter Jöback.

Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer i filmatiseringen av ”Häxorna i Eastwick” (1987). Foto: Rights Managed

Vad hade ni för relation till ”Häxorna i Eastwick” när ni tog er an det här projektet? 

Linda Olsson: Jag såg ofta filmen när jag var liten. Jag tror nog att jag tyckte att den var lite sexig…

Peter Jöback: Jag minns att jag tyckte att tjejerna i filmen var jättesexiga...

Kayo: … och coola och snygga. Det finns en helt legendarisk scen i filmen där Jack Nicholson ska förföra Cher och hon avvisar honom genom att säga att han luktar illa.

Filmen är ju ganska grov och snuskig. Jack Nicholsons mest kända replik ”I always like a little pussy after lunch” är väl just från den scenen?

K: Ett och annat ögonbryn kommer nog att höjas. 

PJ: Ja, jag tror nog aldrig jag varit så oförskämd och ful i munnen som jag är i den här föreställningen.

Hur känns det då?

PJ: Alltså, jag har nog en bit kvar innan jag känner mig helt bekväm med det men Vanna sa något så bra häromdagen: ”Njut nu bara av att uttala varenda jävla ord.” Och jag har det ju i mig, det är bara lite speciellt såhär i repetitionsfasen att behöva ”gå ner” på sina kollegor i en tom repsal.

Sussie Eriksson: Det är alltid svårt under repetitionerna. Ofta tänker man ju att man inte kommer att palla att säga eller göra vissa saker. Men så kommer det folk och så gör man det plötsligt sju gånger starkare än innan. 

Sussie Eriksson Foto: Thomas Karlsson

Peter Jöback hade en mindre roll i ”Häxorna i Eastwick” när den år 2000 sattes upp på West End i London av den framstående musikalproducenten Cameron Mackintosh som både har ”Cats” och ”Fantomen på operan” på sin digra meritlista. Uppsättningen på Cirkus är en samproduktion med Mackintosh vilket innebär att den har en svensk-brittisk ensemble. 

PJ: Cameron Mackintosh var inte riktigt nöjd med den förra versionen. Han tyckte den blev alldeles för glättig. Den här gången var det också viktigt för honom att en kvinna regisserade och att häxorna fick vara mer i fokus av berättelsen. Vår version är dessutom lite mörkare och inspirerad av sånt man ser på Netflix och tv-serier som ”Desperate housewives” och ”Twin Peaks”.

Vanna Rosenberg: Eftersom vi tar nya tag med något som redan existerar har det blivit en rolig kombination av stor mäktig musikal och en slags frigruppskänsla där man hela tiden går in och ändrar, filar och fixar.

Ni som musikalartister måste ju vara vana vid att folk har väldigt tydliga förväntningar på vad de ska få se utifrån diverse filmiska förlagor som till exempel ”Cabaret” och ”West side story.” Hur förhåller ni er till det?

PJ: Vi skiter i det, eller vi försöker i alla fall att våga göra det. 

Hur mycket skulle ni säga att musikalen och filmen skiljer sig åt?

VR: Mycket. Konflikterna har förstärkts och karaktärerna spetsats till så att de är mer olika varandra än de är i filmen.

 

Under slutet av 80-talet kom ett antal filmer, som till exempel ”En hondjävuls liv och lustar” (1989) och ”Häxorna i Eastwick”, som på ett fascinerande sätt lyckades kombinera bred kommersiell underhållning och stora stjärnor som Meryl Streep med en ganska radikal feministisk hämnarlogik. Genom att åkalla mörkrets makter och använda sig av magi tog bedragna och av patriarkatet nednötta kvinnor kontroll över sin livssituation och väckte liv i sina utmärglade sex- och känsloliv. 

Sensmoralen i dessa filmer är dock ganska ambivalent och svåranalyserad. För samtidigt som de hyllar kvinnlig gemenskap och hånar manlig fåfänga ligger kvinnornas fokus hela tiden på män. När Margaret Atwood recenserade John Updikes roman i New York Times 1984 skrev hon att: ”Det mesta av ”Häxorna i Eastwick” är satir, en del av det är litterär lekfullhet och annat ren gnällighet. Alla försök till fortsatt analys skulle vara som att skjuta smördeg med en elefantstudsare.” 

För att få någon så motbjudande som Daryl van Horne att bli åtråvärd krävs förmodligen dessutom en ganska livlig manlig fantasi. Den liderlige lille snuskhummern är ju till och med den som sexuellt frigör de tre kvinnorna även om de gör sig av med honom så fort de tycker att han blivit för gnällig och uppmärksamhetskrävande. 

Margaret Atwood sammanfattar tvetydigheten i detta budskap så väl när hon vidare skriver: ”Vad en kultur har att säga om häxkonst, vare sig det är uppriktigt eller skämtsamt, säger mycket om vår syn på sexualitet och makt och alldeles särskilt om maktbalansen mellan könen.”

 

PJ: Såhär efter metoo är det ju lätt att man bara ser tre kvinnor som står och åmar sig på filmaffischen, men för mig är det här inte alls en berättelse om kvinnor och män som ställs mot varandra. Han är bara katalysatorn som väcker liv i dem och som sedan vill att de ska förinta honom. För mig är det här tveklöst häxornas föreställning. 

K: Här är det ju dessutom fyra starka kvinnor i en och samma uppsättning och det händer ju inte så ofta.

LO: Ibland krävs det ju att någon utifrån kommer in med ny energi för att man ska våga ta nästa steg. Det behöver ju inte alls vara en man, i det här fallet står han väl mer för någon sorts förändring.

VR: Det som också händer är ju att de börjar förstå att de är rätt så starka i sig själva. Det är inte bara deras sexualitet, utan också deras konstnärlighet, en slags urkraft, han väcker till liv. Dessutom har de här kvinnorna hela tiden en väldigt fin och djup vänskap. 

Men finns Daryl van Horne verkligen på riktigt eller är han bara resultatet av en fantasi? 

PJ: Det är det man inte riktigt vet och som gör det så spännande!

Filmen har ett väldigt öppet slut. Vem är det egentligen som avgår med segern i slutändan?

PJ: Just nu jobbar vi på en liten rolig och oväntad tvist men utan att avslöja allt för mycket kan jag väl säga att det kommer att kännas som om tjejerna vinner på slutet.

 

”Häxorna i Eastwick”, Cirkus, premiär 19/9